Aftonbladet – 21 september 1842, sida 2

der och på den gamla, som vet så mycket och som lefver och lefver och inte kan dö. Ja, då, då var det en annän tid öch Vi hatade hvarandra redan då, ty han beröfvade: mig min grefvinnas ynnest och gaf henne råd, elakartad. Nå, nå, det var Guds vilja, att hans onda ånslag icke utfölle värre än fallet var. Det hade kunnat kosta ett menniskolif. Och hvilket lift Men hata? hvarföre skulle jag hata bonom? Alt är ju örbi.. Gud gifve det vore slut med mig ocksä! Men det är icke så väl. Acky lefva, lefva och alltid lefva! Hör, lilla Gustaf, du har rest vidt omkring i verlden och lärt känna många menniskor, har du någonsin träffat någon som döden glömt bort ? : Den gamla qvinnans ansigtsuttryck blef allt ängsligare och ängsligare under det hon talade, men detta ängsliga uttryck försvann snart, likt ett förbitågande moln och lemnade rum åt den vanliga likgiltigheten. Och under dessa omständigheter viile slottskommendanten förmå tant att flytta härifrån ?n sade Gustaf sakta till Betty. Nå, sannerligen skall icke jag visa, att ban storligen har missräknat sig. . . ; , Jag anbåller att kusin måtte låta saken gå sem den går, inföll Betty, synbart förvirrad: Vi kunna, på intet vilkor, längre qvarblifva här i slottet, äfven om vi skulle få tillstånd dertit. Vi flytta till närmsta stad. Då måste jag nödvändigt Veta hvad slottskommendanten har emot er och hvarför det så plötsligt faller honom in att Plåga ers, ropade den unge mannen häftigt. i Ack, ingenting i verlden har han emot Betty,