Aftonbladet – 21 september 1842, sida 1

Betty! min Betty! ropade ynglingen, i dei ban slungade den al regnvatten drypande reskappan, tillika med ,den bredbordiga, fjäder prydda hatten, långt bort i en vrå, slingrade sin starka arm kring den motstråfviga flickan och, till hälften mot, till hällten med hennes vilja tryckte en kyss på hennes blomstrande läppar cMen se, der är ju fru Margretan, tillade han, : det han fattade den gamlas knotiga hand. Goc afion, tantr, yttrade han, aer lilla Gustaf är Dv här igen. Lille Gustaf — det var ju så ni kal lade miz. s aVerkligen? — Är du verkligen här igen? frågade den gamla med ett barnsligt leende Ja så — ge mej sil — det är väl åtta daga som du varit borta.n O Gud! har det nu kommit så långt me henne? yttrade ynglingen sakta till flickan. De är nära tre år, som vi icke sett hvarandra, tan Margretan, fortsatte han, vänd till den ganla. Riktigt — jaha, det. kan väl, hända att de är så längen, svarade hon och riktade de matta glaslika ögonen på den unge mannen. Ja jan fortfor bon, liksom talande för sig sjelf, ehor var då redan död, men han — han? — Fast — kanske han också kommit igen, afbröt hon sit sjelf bastigt och med en sorglig ton. Jag vet icke hvem tant menarn, svarade Gu staf, som strök vattnet ur sina lockar samt ul de breda band, hvarmed hans skuldror vor rydda. i sÅhl! hvem skulle jag mena, om icke honom grefven, vet .jagn, fortfor hon i sin förra ton. aHon menar vår furste, fursten af Friedlandx sade Beity.