Aftonbladet – 20 september 1842, sida 1

ITALIENAREN. (Ur en ressndes antekningar.) Jag hade genomrest Tyskland och Frankrike besett Hamburg, Berlin, Paris med flere dess: städer, som i synnerhet väcka en ung resande: nyfikenhet, och besteg nu, åtföljd af en vägvi sare, Pyrengerna. Snart utbredde sig för min: tjusta blickar det norra Spaniens leende trakter Min vägvisare, en ung, reslig man, med stark markerade anletsdrag, mörk hy och blixtrand: ögon, bar en spansk landtmans drägt och gördeln en lång, blank knif, hans enda va: pen. Han talade föga, likväl hade han på min: frågor låtit mig veta, att han var Italienare til födseln, men af sina föräldrars olofliga förhål lande till hvarandra, och andra olyckliga om: ständigheter, blifvit föranledd att i sin ungdon öfverge sitt fädernesland och flytta till Spanien der han bosatt sig och nu var förlofvad me: en ung flicka, i hvars angelägenheter han gjor vandringen öfver Pyre. gerne. Jag kunde, på de få ord han talade, märka, att han hyste miss tankar om Ines trohet, och att mörka, hersk: planer korsade hans hufvud. Han älskade mer hela en Italienares häftighet, men hatade äfver som en sådan, och de missöden, som träffat honom i hans ungdom, hade äfven bidragit at tilldela honom en god portion menniskohat. Den sista skymten af Auvergne försvann och vi nedstego nu fortare mot de vackra nej der, som utbredde sig för våra fötter. Soler var redan i nedgången, och för att innan natiter framkomma till en af de byar, hvars vänlig: och inbjudande rökhvirflar vi sågo uppstiga på afstånd, fördubblade vi våra steg, Efter vi