Aftonbladet – 20 september 1842, sida 1

så hette Italienaren. Jag hade först ämnat att straxt resa derifrån, men efter närmare besinning. tvang mig nyfikenheten ait höra utgången af Leonardos öde att qvarstadna åtminstone till morgonen. : Så snart det blef full dag, nedsteg jag till den olycklige fadren, som nu något hemtat sig och på min tillstyrkan skickade ut kunskapare åt alla håll, för att efterspana Leonardo ; men all spaning var förgäfves; Italienaren var och förblef försvunnen. Orsaken till det dubbla mordet måste efter min värds och min tanke varit följande: Leonardo, som misstänkte sin fästmös trohet (ai hvad anledning viste man ej), och förr hemkommit, än han var väntad, hade tänkt öfverraska henne och hennes förmente älskare, och fördenskull, sedan har skiljts från mig, åter vändt sina steg till värdshuset och smugit sig till hennes dörr för att lyssna. Då han hört hviskningarne hade han uppsprängt dörren, anfallit den unge mannen, hvilken han, förblindad af svartsjukan, icke igenkänt, efter ett kort brottande stött sin breda knif i bans sida och derpå qvåft den oskyldiga Iaes. Ja! hon var oskyldig. Den unge mannen, som hon insläppt i sitt rum, var hennes kusin, med hvilken hon, ealigt hvad ett bref, som vi funno i hans fickor, intygade, Vslat öfverenskomma om några tillredelser att fira sin älskade färs födelsedag, som kort derefter skulle inträff., och midt under glädjen öfver denna dag hade en så förskräcklig död träffat henne. Några dagar efter min bortresa firades de unga olyckligas begrafning. Ett år var förflutet. Jag bade genomrest hela