Aftonbladet – 20 september 1842, sida 1

pass en timmas vandring hade vi nått den, och nin Italienare visade mig på något afstånd byns värdshus, hvarest jag beslutit att taga in öfver aatten. Vi skiljdes nu, sedan jag förgäfves sök! påtvinga bonom någon belöning för hans möda och jag stälide aina steg till sdörren äl det hu: min vägvisare anvist mig. Värden, en liten klo: rund, rödbrusig man, med sjeltva fryntligheter tecknad på sina fylliga kinder, ropade genas! sin dotter och befailde henne ledsaga mig til ett rum i öfra våningen, der jag skulle få mit läger. Aldrig hade jag under mina vandringar sett en så vacker flicka. Hvarje hennes rörelse utvisade behag, och de korpsvarta lockarne ned: föllo öfver en hals, hvars bländande hvithet sjeliva Spaniens brännande sol ej förmått minska. Se dan jag tagit azod natto af henne och tilläst min dörr, skyndade jag genast att aikläda mig, men ehuru uttröttad af resan, kunde jag ej på länge somna, ty min ledssgåres mörka, eldiga, hämudfulla ögon sväfvade beständigt för mig och be togo mig all sömn. Så hade jag legat ungefär en timma, då ew halihögt hviskande, från rum met under mitt, genom de tunna trossbottnaraa nådde mina öron, dock ej nog högt at! iag kunde urskilja något ord. Det hade vara! en kort stund; då det plötsligt afbröts af ett häftigt buller, liksom af en dörrs upphbrytande, åtföjjdt af några högljudda eder. Ett jjud som af ett par brottande följde, derpå några qväida jecamerrop, och allt var åter tyst. Vid det första bullret hade jag rest mig upp i sängen, min blod stelnade af fasa, och jag skulle störtat upp, om jag förmått röra mig ur stället, der jag satt liksom fastvixt,