Aftonbladet – 19 september 1842, sida 1

af det land, der mitt lifs vår fortskred. I d mildare delarne af , efterträddes de 9 vin termånaderne af tre månaders plötslig sommar der mitt hem var beläget hade vintren inge afvexling. På en kort mellanrtid hände det vis serligen, att snön i dalarne smälte, strömmarn svällde, och en tynad, hemsk och onaturlig vext lighet tycktes här och der utbreda et svagt Li öfver somliga delar af klippan; men till dess svaga tecken af en förändrad årstid inskränkt sig ock min barndoms sommar. Min far sys selsatte sig med vetenskaperne — med fysike — och hade blott föga kunskap i andra delar ban lärde mig allt hvad ban kunde; det öfrig af min uppfostran inpreglade den vilda och all varsamma naturen i mitt hjerta uti djupa, be tydelsefullia och tysta drag. Hon lärde min fötter att springa och min arm att slå; honan dades lif i mina passioner och göt mörker öfve mitt sinne; hon lärde mig att smyga intill hen ne, äfven i hennes råaste och minst inbjudan de form, och att sky allt annat — från män ners sällskap Och qvinnors leenden, och frå barndomens klingande röster; och från förening umgänge och förboppningar gemensamma me andra, från hvarje spår af mensklig tillvaro, så som från en plåga och en fördömelse, Äfve på denna trumpna klippa, och under denna ao blida himmel hade jag förlustelser, som äro 0O kände för städernes trötta, lefnadsmätta innevå nare, Och för dem som finna sin förnöjelse välluktande ångor och i ett land af rosor Hvilka voro väl dessa förnöjelser? De tusental olika och vexlande behag — de hade blott et namn, Hvilka voro dessa förnöjelser?