Aftonbladet – 19 september 1842, sida 1

öfver de vidsträckta ödemarkerna, såsom den rufvade öfver ckaos innan verlden var till! der grönskar våren upp, förgår ostörd af den omgifvande verldens omstörtningsar; trädets frukter mogna, falla af, multna och försvinna; der skrider den långsamma tiden framåt, obemärkt i sina mäktiga stumma vexlingar, obemärkt af alla utom det vandrande lejonet eller den store vidunderlige ormen — hundrade gånger större än den spenslige Boas — den de resande skryta af att hafva skådat. Der hörde jag äfven, då jag under den heta midnatten hvilade i skuggan, ett tungt trampande såsom af en armå, krossade och nedfallande trän, och såg gerom de hoptofvade grenarne Behemoth bana sin förfärliga stråt; jag såg, dess ögon brinnamde som en sol, och hvita krökta tänder glänsande i det ursinniga gapet, såsom pelare af selenit gliltra i en bergshåla; vidundret, som endast dessa ödemarker hysa, och som aldrig, alltsedan syndaflodens vatten lemnade jorden, skådats af något annat menskligt öga än mitt! Årstidernas vexlingar fortgingo och jag räknade dem icke; de afdelades icke för mig genom några tideböcker, eller gjordes mig vämjeliga genom de triviala skiekelser och ängeliga bestyr, som afmäta årets vexlingar i den vanliga veriden. ren framskredo, och min ungdom förbyttes till mandom, och mandomen grånade för åldrens frost; och då kom en orolig trängtan öfver mig, och jag sade i mitt dåraktiga hjerta: jag vill ännu en gång skåda mina medmenniskors ansigten!s Jag började min vandring — 128 genomtågade ödemarkerna — jag besökte återigen städerna — jag iklädde mig återigen kläder, såsom menniskorna det bruka;