Aftonbladet – 19 september 1842, sida 1

Ensamhet! Min far dog då jag var aderton år; jag blet öfverlemnad till min onkels beskydd och förflyttades till London. Jag ankom dit sluten och butter, en jette till form och kroppsstyrka, ochi deras tycke, som omgåfvo mig, en vilde till seder och sinne. De hade lust att beskratta mig, men jag skrämde dem; de förändrade mig, men jag förändrade ock dem. Jag lade en tung skugga öfver deras nöjen och ställde en sky öfver deras muntra sammankomster. Ehuru jag talade föga, ehuru jag satt bredvid dem främmande, likgiltig och fjettrad af tystnad, tycktes de förstummade al min närvaro. Ingen kunde lefva lycklig tillsammans med mig! Jag kände det, och hatade dem, eftersom de icke kunde älska mig. Tre år förgingo — jag var myndig och begärde min förmögenhet — och skyende sällskapslifvet, och trängtande efter att ännu en gäng få njuta ensamheten, beslöt jag att resa till dessa befolkade länder, hvarifrån ingen återvändt, om man ock kan förmoda, att en och annan upphunnit dem. Sålunda tog jag farväl af dem alla, kusiner och tanter — och då jag kom till min gamle onkel, som minst af alla tålt mig, fattade jag hans hand och kramade den så väldigt, att jag förmodar, det den svaga ledamoten från den stundena hade någon svårighet vid att verkställa sina vanliga funktioner. Jag började min resa — jag genomtågade de brännande sandöknarne — jag tillryggalade ödemarker och hedar — jag köm till Afrikas ändlösa skogar, der menskliga fjät aldrig trampat, eller menskliga röster någonsin genombrutit eller skakat den imposenta högtidlighet, som rufrar