Aftonbladet – 16 september 1842, sida 3

Hoa var oformligt och fantastiskt utstyrd och hennes öfvernaturliga skönhet alldeles förblindade konom. Bentheim : betviflade aldrig, ej en gång före den döda kroppens uppgräfvande, det ju den qvinliga ande han skådat, var en ätting af vårt hus, så träffande var den silfverslöjades likhet med Adelaide. Tvenne gånger syntes hon för honom, första gången beväpnad med en dolk, den hon med ett, på en gång sorgligt och förebrående uttryck på sina sköna drag, hotande svängde öfver hans hufvud. Den andra gången bar hon i ena handen en fackla och i den andra en bögare, dem hon med en sorgligt anklagande blick vexelvis räckte honom. Af detta bandlingssätt och dessa omstähdigheter förstod Bentbeim, att hon var vredgad öfver det bedrögeri han nyttjat mot oss, och att, om han fortsatte det, skulle han förgås gesom eld, svärd eller gift. Denna uttydning, hvilken sannolikt var ganska riktig, förmådte honom till det beslut att följande natten inqvartera oss i den rätta spök-kammaren, ehuru han för oss uppgaf andra orsaker till denna sin förändrade smnesstämning. Jag, var nu enda egaren af Bentheims stora domäner; och baronen var, i verkligheten, nästan i en beroende ställniog, så ringa var den egendom, som lagligen återstod honom: Men jag boppas och tror, att bans eget hjertas ädelbet och. hans känslors finbet, samt den oförminskade omsorg hans dotter och jag egnade hor om, kom honom att föga sakna hvad han föriorat, likasom att det rikliga underhåll vi anslogo åt honom, var tillräcklivt för alla hars comforts. Adelaide och jag voro kort derpå gifts; och