Aftonbladet – 16 september 1842, sida 2

och förödelsens elementer. Med en ängslig och ihärdig noggrannhet återkallade jag imitt minne hvarje enda händelse från den förfärliga natten, då i en olycklig stund den lefvande trolofvade den döda, då jag i mitt bjertas fullhet och tillit slösade mina ömmaste och renaste känslor på en skön men falsk villa, ett bedrägligt spel af en hämndfull ande, en gengångare från grafvens gastlika regioner! Nu var allt det hemlighetsfulla i vandrerskans uppförande, hennes — som jag — 0 fasal — hade tagit för den älskade, tydligt och klart för min tanke. Hon mottog min ring såsom ett vårdtecken, : såsom en bekräftelse på min försäkran att uppfylla hennes önskningar, men hon ville ieke förära mig någon gålva, som kunnat qvarstå såsom ett fruktansvärdt tecken af föreningen mellan den döda och den lefvande. Henges antydan att jag, mhärnäst jag såg ringen på hennes finger, skulle gissa till hennes outtalade önskningar och uppfylla dem, var nu ock förklarlig. Och då jag ännu en gång blickade på qvarlefvorna af. denna länge förföljda och lidande varelse, Jiggande i sin ensliga, oinvigda graf, lång! från de öfrige afsomnade medlemmarne af henpes ätt, och hetänkte, att jag hade hennes vaksamhet och ömhet att tacka för den lycka jag nu egde, och att hon lidit och dött för sin kärlet till de sina: då försvann en stor del af min fasa och min bäfvan för det förflutna. Jag tyckte, att bon snarare borde anses för hvad bow verkligen var — min kärleks och min Jyckas skyddsande, min ätts skyddspatronessa; och min sinnesoro gafsmåningom vika vid denna mildrande tanke. Jag beslöt att noggrannt uppfylla