Aftonbladet – 16 september 1842, sida 2

bvad jag trodde vara hennes önskan; hennes kropp skulle straxt förflyttas från sin låga, oinvigda plats och begrafvas i vigd jord med alla öfliga heliga ceremonier. Sålunda skulle hon i döden undfå all den upprättelse, som dödliga kunde skänka till försoning för de oförrätter, hon i uitvet lidit. ; Jag var nu åter vid sans och afhörde de ängsliga frågor, som baronen ochAdelaide, förskräckta öfver mitt tillstånd, nu gjorde mig. Ovillig att åter framkalla de förfärliga känslor jag nyss erfarit, undvek jag all förklaring för ögonblicket, och, vändande mig till Hartman, yrkade jag att, med baronens tillåtelse, kroppen måtte blifva förd till slottet, och hastiga arrångemanger vidtagna för dess högtidliga begrafning i familjegrafven. Baronen gillade min afsigt; ty både han och Adebide trodde, att de i den hänsofna, välgörande ända i döden skådade min ätts fränka och beskyddarinna. Innan begrafnings-anstalterna verkställdes, beslöt jag att ännu en Bång se den ring, som väckt så mycken fasa hos mig och som ännu förorsakade mig många ängsliga stunder. För detta ändamål lyftes locket åter af, då jag såg, att den döda, nyss så älskelig, hade fallit till stoft; en sorglig och smärtsam, dock äfven tröstande förvandling, som tycktes förkunna, att den förorättade vandrerskans själ slutligen funnit ro. Bland detta stoft bade min ring försvunnit; men som jag skulle ansett såsom en profanation att vidröra detta stoft, nödgades jag neka mig tillfredsställandet af min nyfikenhet. Den heliga ceremonrien fortgick dertöre, locket tillskrufvades, och