Aftonbladet – 16 september 1842, sida 1

fremmande ring på sitt finger. Till min förundran nekade hon dertill. Jag beskref den då omständligt, men hon kunde icke erinra sig den alls. På min begäran gick hon då till sin kammare för att söka bland sina nipper, men hor kom snsrt tillbaka och försäkrade, att en dylik ring alldeles icke fanns der. Följaktligen nödgades jag att draga den slutsats, som på intet sätt var mig angenäm, att denna dyrbara arfvedel från hänsofna förfäder bade fallit af den sköna sömngångerskans hand då hon gick från Siäfverfruns rum till sitt eget. Jag blef nu nödsakad att berätta alla omständigheterna vid bortgifvandet af denna ring. Baronen var ytterligen förvånad vid underrättelsen om dottrens uppenbarelse i den hemlighetsfulla kammaren, och Adelaide försäkrade oss bögtidligt, att, så vidt henne var bekant, hade hon aldrig varit sömngångerska. Men om hon ock, henne ovetande, baft denna farliga fallerhet, fanns det i alla fall intet slags förbindelse xaejlan hennes rum och spökrummet. Hennes besök var derföre alla afseenden rent af en Omöjlighet. Men jag var alltför säker på min sak, för att antaga detta förnekande, och jag anförde, såsom ett bestyrkande af min försäkran, att hennes nattvandringar torde stå i någon rapport till hernes förutseende förmåga. Jag yrkade derefter, att hon omsorgsfullt skulle undersöka vägen till Silfverfruns kammare, då hon troligen skulle finna, icke allenast en hemlig kommunikation, utan äfven den förlorade ringen. Adelaide gaf slutligan, ehuru motvilligt, efter för mina böner, och, beledsagade af baronen;