Aftonbladet – 16 september 1842, sida 1

en gammal tradition, att han sålt sina egendomar och valifärdat till det heliga landet, der han blifvit slagen. Det var följaktligen den största sannolikhet, att jag var Wolfs afkoralivg och rättmätiga arfvinge. Bentheim var föga mindre förvånad än jag sjelf, då jag upptäckte för honom mitt verkliga namn och den förmodan jag hyste. Genom förevisande af mina papper, understödde jag mina ord, bela min gevealogi var fullständig, och jag stod framför den undrande baronen, icke längre såsom den obetydlige, arme äfventyraren, och ett föremål för hjelp och skydd, utan såsom den rättmätige och laglige egaren af Bentheims stolta herradöme! Den ömhjertade och storsinte ädlingen bjöd till att förklara mig sina lyckönskningar, men jag svarade att all rikedom, rang och verldrlig värdighet voro intet för mig, förrän jag var försäkrad om den sällheten, att få ega den älskvärda och älskade Adeiaide. Den dyra flickans böga rodnad upptäckte helt och bållet för mig en; hemlighet, redan förut mer än till hälften förrådd. Bentheim gjorde icke heller några invändvingar, och sålunda kröntes vår kärlek. Medan jag var sysselsatt att förelägga baronen flerfaldiga bevis på min arfsrättighet, erinrade jag mig den ring, som jag gifvit Adelaide under bennes nattbesök. Min brud, sade jag, ;kan gilva er ännu ett tydligt bevis på min börd; i hennes band lemnade jag det en gång i en ganska minnesvärd stund.n Baronen begärde en förklaring; och jag frågade Adelaide, om hor icke någongång märkt en