bannade byggnaden och bad, att den nya ätten tillika med tornet måtte bli förstörd. Berättelsen om dödsdomen för trolleri väckte hos mig litet tvifvel på sanningen af sagan, och jag ansåg föreställningen om gnomen oändligt mer sannolik. ,Imedlertid var jag fullkomligen trygg i afseende på tornets säkerhet, ty Hartman byggde upp det såsom om det varit frågan om att det skulle uthärda en belägring. Jag blef mer bekymrad i afseende på Adelaide, hos: hvilken jag märkte en ovanlig oro. Hennes far tycktes märka detsamma, cch han frågade henne flera gånger om orsaken till hennes ängslan, men fick dock aldrig något tillfredsstöllande svar. Det föreföll mig som on hon i sin stora bedröfvelse trodde, att någon sorts olycksbådande aning var orsaken till hennes melanko!i, en fallenhet, som han förut märkt hos henue. Fiera af tjenarne, serdeles de äldre, blefvo tankfulla och iakttag samma och sågo ömsom på henne. ömsom på hvaråndra med betydelsefulla blickar. Slutligen tilldrog sig en händelse; som alltför olyckligt bekräftade de dystra aningarne. Man erhöll underrättelser från armen, att unga Bentbeim stupat i en batalj. Fadrens och systers utomordentliga sorg och förtviflan låter icke beskrifva big. Genom denne ende sons: död förlorade han rättigheten till största delen af si: egendom, den han nu icke egde att testamensera åt dottren, och sålunda försvann hvarje u:sigt att kunna tilldela henne en lysande iott. Det uppriktiga och varma deltagande jag hyste för denna familj kom? mig att under dessa melankoliska omständigheter sluta mig förtroligare. ill Adelaide. Hon: erkände att hon haft för