Aftonbladet – 14 september 1842, sida 1

SILFVER-FRUN. Det led mot midnatt och allt förblef dödsstilla. Vårt samtal matiades, våra ögonlock började bli tunga; förgäfves erinrade vi hvarandra om vaksamhetens nödvändighet — sömnen tog ut sin rätt. Ena hög och upprepad knackning viekte oss. Vi sprungo upp från våra stolar och blickade en stund rådlöse och mållöse på hvarandra. Ljusen brunno dunkelt: men på samma gång upptäckte vi dagens klara stråle, som strömmade in genom springorna på fönsterluckan. Snar! upplöstes våra tvilvel; en betjent trädde in i rummet och frågade, huruvida vi ville frukostera tillsammans med värdfolket eller ensamme? Något gramse öfver våra svikna förboppningar, och icke fullt säkre huruvida vi eller spöket försofvit sig, afgifvo vi det begärda svaret och kort derpå lemnade vi scenen för vårt nederlag och våra missräkningar. Vi väntade oss bli emottagne med raljeri och skämt och att få höra många satiriska anmärkningar öfver vår visade manbaftighet. Men baronen frågade blott om vi blifvit störde under natten; och till vår uppriktiga bekännelse, att vi sofvit hela tiden, svarade han torrt, att vi hade visat mera förstånd om vi helt och hållet undertryckt vår dåraktiga nyfikenhet. Båda fremlingarna började nu att öfva sin qvickhet på andars och andeskådares bekostnad. Baronen lyssnade tåligt en stund; oeh slutligen frågade han likgiltigt buruvida de voro hågade att ännu en natt trotsa faran. Oflicerarne sva) Se Aftonbl, N:o 244.