Aftonbladet – 13 september 1842, sida 3

Rån begånget af tillfällig anledning. Arrendatorn Anders Andersson från Fiicksta i Munktorp hade Söndagen den 23 sistl. Januari rest på besök hos en slägtinge, som bodde i Skinskatte bergs socken. Under hemvägen på aftonen fick han nära Oxbron i Heds sockea se en mansperson gående frampå vägen. Då Andersson upphann den för honom obekante karlen, bad denne att få åka med I honom till Karmansbobruk. Den okände karlen var I dröngen Lars Jansson, stadd pi hemvägen från TomI mesbo till Westanhed, der hans mor hade ett heminnan. Icke anande något ondt, ehuru ban såg karlen bära en nyståled yxa på armen, samtyckte Anders: son, hvsrefter Lars Jansson, som sade sig vara dagI karl från Karmansbo, ställde yxan från sig i slädan och satte sig deruti. Sedan de åkt en stund under samtal i likgiltiga ämnen, föll Lars Jansson på den tanken att tillegna sig Anderssons psngar och tog I derföre yxan till sig. Denna rörelse observerade l Andersson, som nu började misstänka någon brottslig afsigt hos Lars Jansson. För att derföre blifva laf med honom tog Andersson upp 3 sk., lemnade dem åt Lars Jansson och bad honom gå till den I närbelägna byn Tulinge för att söka skaffa dem hvar sin sup bränvin. Under tiden ämnade Andersson afligsna sig, men Lars Jansson återställde pengarne och vägrade att efierkomma Anderssons begäran, hvarefter de fortsatte resan. Komne så långt på vägen att de redan fått Karmansbo bruk i ösnasigte koppade Lars Jansson hestigt af slädan och gaf AnI dersson med yxan ett så våldsamt hugg i hufvudet, midt öfver bjessan, att blodet genast frustade ut ge Inom näsa och mun. Andersson förlorade i ögonblicket förmågan att se, höra eller ropa på bkbjelp. ILars Jansson ryckte Andersson ur slädan ned uti diket, der han gaf Andersson ytterligare flere hugg med yxan, till dess den farit af skaftet, så att AnI dersson slutligen afsvimmade. Derefter sprang Lars Jansson fatt hästen, som imedlertid skridit vägen I framåt, och sönderslog Anderssons matskrin som låg i slädan, under förmodan att han der hade sina pengar förvarade. Lars Jansson fann likväl icke några pengar, utan endast mat och ett halft qvarter bränvin, hvilket allt Lirs Jansson höll till godo Under tiden hade Andersson qvicknat vid der han låg framstupa i diket med hufvudet och begge armarne, jemnt efter armbågarne, inborrade uti en snödrifva, pelsekörten dragna öfver hufvudet och händerne liksom bortdomnade eller förvissnade. Hästen och släIden såg han icke till. Oförmösen att gå, kröp han upp ur diket, krälade vidare på knäna och händerna ett godt stycke utåt vägen, tilldess han omsider I mödat lemmarne så mycket, att han förmådde resa sig. Lars Janssop, som imedlertid slutat sin mål: Itid och blifvit upprysst af bränvinet, sprang, i vre Idesmod öfver att han ickö rärs.rätt på några pengar, emot Andersson, under ytträndg:—tag bara fram dina pengar! Andersson varnade Lara Jansson och bad honom betänka följderna af sin oger ning, men denne, vild och obeveklig, ehuru han såg iden arme Ardersson stående framför sig nedsölad Jef blod, uppryckte våldsamt Anderssons kläder och genomsökte dem ända inpå kroppen, dervid Lars Jansson i fickorna fann Ab: -sproug Lars Jans I son öfver en skogsbacke hem till sin mor i Westanhed. Andersson fortsatte derefter krypandet på marI ken, tills han upphunnit hästen och slädan, deruti han genast lade sig. Hästen gick vägen framåt till I Karmansbo, men Anåersson hade under tiden afsvimmat af sina blessyrer. Klockan ungefår 7 på aftonen, då mestersvennen Berg vid Karmansbo bruk skulle begifva sig uti smedjan, blef han utanför sin bostad varse hästen och slädan, och Andersson deruti liggande sanslös, och med hufvudet, derifrån blod droppat, hängande öfver bakgafveln af slädan. Berg och hans hustru lagade genast att Andersson blef införd och förbunden. Hustrun sprang upp till herrgården, der hon omtalade bändelsen för bokhbållaren Bolin och studeranden Essesn, Desse begåfvo lsig genast till stället och funno Andersson hafva 18 hugg i hufvudet. . Läkare ankom från Ferna. AuI dersson hade imedliertid efter en omsorgsfull omI vårdnad återfått sansningen och beskref med redighet huru han blifvit misshandiad och den persons utseende och klädsel, som föröfvat våldet. Med ledning häraf begaf sig studeranden Essten och bokhållaren Bolin m. fl. ut, för att efterspåna våldsverkaren. Uti Tulinge by erhöllo de underrättelse af len bonde, att drängen Lars Jansson, då han om ISöndagseftermiddagen gåvt från Tommesbo hem till , Westanhed, varit klädd på sätt Andersson beskrifvit och försedd med en nystålad yxa. Med anledning af denna upplysning reste de till Westanhed, togo derstädes in hos en bonde och lät efterskicka lenkan Anna Larsdotters (Lars Janssons moder) dräng, Kramp Anders; Denne ankom, och Hr Esseen gjorI de sig af honom underrättad om tiden, då Lars Janst son hemkommit, samt lät hemta och besigtiga de al 2 meo I ve Lars Jansson under dagen begagnade kläder, hvilka, så väl som ett honom tillhörigt yxskaft, funnos blodiga. Man fann häraf misstankarne emot Lars Jansson styrkta, hvarföre man genast lät efterskicka länsman. Under alla dessa tillredelser låg Lars Jansson hemma hos modren i god ro och sof. Efter en stund ankom länsman, som genast uppväckte Lars Jansson, och frågade honom, om han icke om aftonen åkt med en bonde från Munktorp emellan Oxbron och Karmansbo. Lars Jansson nekade i början och låtsade sig vara okunnig om hela händelsen, men då länsman, såsom bevis emot honom, visade den hlodiga yxan, bekände Lars Jansson omsider, att han varit i slagsmål med en för honom 1l okänd karl. Lars Janssons moder uppmanade nu e,lsin son ganska ömt, att bekänna om han gjort nåaf got illa, då Lars Jansson långsamt yttrade, att han nslagit karlen med yxskaftet, men icke huggit honom nmed sjelfva yxan. Att hafva sårat karlen, förnekan de Lars Jansson enständigt, och ehuru han underöI stundom tycktes liksom vilja bekänna allt, dertill 1e I hans gråtande mor med innerliga böner uppmanade rhonom, kunde kan icke förmås dertill, utan yttrade le, blott: kära mor! låt bli mig, jag har nog ledt änno ldå nuv Imedlertid blef han fängslad och forslades åtill Karmansbo, samt infördes hoz mästersvennon riBorg, der Andersson låg. Då Andersson fick höra, dr att våldsverkaren var i samma rum, blef han vn ter ) skräckt, men lugnade sig med underrättelsen att han nu var fängslad. Lars Jansson framfördes till Anders 33 )son8 SäNg, då Andersson, sedan han satt och hör n konom tala, yttrade: det är samma karl, som gåt ätt .å bär åt mig, det är så sant att jag derpå vill lef 2 lya och döp. MDerefter berättade Andersson hur 300 I misshandlingen tiligått. Lars Jansson erkände vä er I slutligen sin missgerning, men uppgaf, att de förs san ) kommit i gräl genom fingerkroksdragnipg, hvilke del Andersson förklarade Vara alldeles sanningslöst. Se ss 1 MO P I — —