Aftonbladet – 13 september 1842, sida 2

Rn nns TT satte med afsigt detta thema, då en af officerarne; som nu blifvit litet hvad man kallar lurfvigp; plötsligen och med all den tanklösa förvägenhet, som vinet inger, frågade: Huruvida de bändelser, som träffade generaten, äfven kunde få namn af sjelfbedrägerier? Bentheim blef synbarligen förlägen och kunde icke neka till, att denna tilldragelse var helt och hållet oförklarlig för honom. För oss, fortfor han, torde försöket att lösa gåtan af denna hemlighet vara en förlorad möda. För mig, åtminstone, berättade aldrig geoeralen denna mattens äfventyr, och jag sern, tillade han med ett svagt leende och ettsynbart tvunget bemödande till :skämtsamhet, njag ser ingen nödvändighet uti att göra detta äfventyr till ett spökerix Båda officerarne yrkade nu på att sjelfve undersöka den mystiska kammaren ; baronens motstånd och Adelaides bekymmer tjenade blott att ännu mer uppelda deras nyfikenhet. Vi hafva beslutats, sade de, att tillbringa natten i detta rum. Det kan ju bända, att vi ock komma att upplefva något sällsamt äfventyr, likt dem vi finna i romaner och komedier. Jag erbjöd mig att deltaga i deras nattvakt, förmenande att jag hört, det dylika äfventyr icke kunde lyckas med mindre vi voro tre persorer. De gåfvo glädtigt sitt bifall till mit! förslag och Bentheim nödgades äfven till slut samtycka, Ha hviskade några ord till sin dotter, och efter nå 2ra minuter bad han henre låta tillreda SIfverfruns kammare för gästerne. Kort derpå stego vi upp från bordet, och de båda officerarne och jag, otålige att få möta det mystiska äfventyr vi emotsågo, togo afsked af vår vird och haus 3lskvärda dotter, och togo vägen till den omtalda smmaren, den vi funno väl pyntad och ordia? sr vår räkning. Våra vapen Jågo på bordet; en mingd ljus skimrade från hvarje hörn af rummet; några soffor stodo bäddade,i fall vi behöfde hvila, och i en alkov stod en hvilsäng, I midten af TUM met var ett rundt bord, hvarpå stod vin och punsch; ett språkrör och en stor ringklocka funnos der äfven, i fall vi funno nödigt att göra