Aftonbladet – 13 september 1842, sida 1

det nu imedlertid att till fullo inse och fatt: sanningen af densamma. Jag var genom vän. skapens band nära förenad med minga, och jag trodde att dessa voro mig uppriktigt tillgifna Men nu ax!ade de sig, sade att förhållandet val sällsamt — alldeles oförklarligt — ja, det va; oerhördt huru komplett de blifvit bedragne! Men förnuftigtvis hade jag aldrig bordt stöda mina förhoppningar på blotta grundlösa gissningar. Utan tvifvel var jag mycket klandervärd! Mångfaldiga dylika fraser och förebråelser, dem en fattig ran alltför ofta är dömd att fördraga från sina rika vänner, mottog jag. Huru ofta föll cke min fars regel mig i minnet: det är bättre att väcka afund än ömkan, Men det var nu för sent att begrunda den. Mitt ringa arf var snart i mina borgenärers klor, och eftersom insenting återstod för mig sjelf, beslöt jag att söka någon sysselsättning, hvarigenom jag kunde förtjena mitt uppehälle. Efter mycken strid med min stolthet vände jag mig slutligen i sådan afigt till dem, som redan visat mig så mycken stacksamhet och sjeliviskhet. Men, såsom jag örutset!, afvisades jag tvert, eller bortskickades ned tomma löften. Då beslöt jag att gå i rysk tieast, och att jerran från mitt fädernesland dölja min förödnjukelse och mina sårade känslor. Under tredje iatten af min resa hade jag den minnesvärda Iröm, som tillfälligtvis bestämde mitt öde, Jag tyckte att jag var i en, den herrligaste rädgård, den jag ofta förut sett i min inbillring, men aldrig i verkligheten. Den var skön ch behagfulit ordnad i engelsk smak; ehuru ännedomen af detta utländska sätt att ordna rädgårdar den tiden var högst rar i Tyskland. 3land de doftande blommorna och sköna bukarna syntes det mossiga taket af ett eremitage, varpå den sjunkande solens strålar, som smögo ig in mellan trädens grenar, vänligt lekte. Melan jag betraktade blomstren, serdeles en mång