Aftonbladet – 13 september 1842, sida 1

jag nästan förgätit min rosa unica, då han i detsamma tog af på en sidoväg. Jag följde honom och befann mig piötsligen på det välkända ställe, som jag sett i drömmen. Den hvita rosen doiade framför mig, och i den röda aftonfirgen framskymtade det mossiga taket af det lilla eremitaget, omgifvet af friska rosor och det yppi 3aste löfverk. Medan jag blickade omkring mig med en bestörtning som gränsade till förskräckelse, öppnades dörren, cch en englalik gestalt klädd i hvitt, steg ut från eremitaget. Det var samma älskliga bild, som jag i min vision skådat. Ingenting felade utom silfverstjernorna på det snöhvita draperiet. Då, liksom för att gif va sanning åt drömmens alla profetior, tog hon valtenkrukan och förfriskade med ljuft behag de törstiga plantorna omkring sig. Trädgårdsmästa: en hviskade: Detta är min unga fröken; vi få icke störa henne — hon tycker om att vandra här ensam i qvällstunden. Då jag drog mig undan med min ledsagare, blef bon mig varse. Hon häpnade något litet, och en lätt rodnad spred sig öfver hennes kind, men hastigt återhemtade bon sig, och med samma täckhet och bebag, som i drömmen förtjusat mig, böjde hon i förbigående sitt bufvud för mig och gick långsamt vidare. Inga ord förmå uttrycka de sällsamma känslor, som denna besynnerliga händelse uppväckte hos mig. Afven de som icke äro hågade att anse drömmar ega någon mystisk förbindelse med verkliga verlden och lifvet, skulle i mitt ställe icke kunnat undgåratt erkänna, det detta fulikomiga uppfyllande af min dröm gränsade nästan till det underbara. I mitt hjerta, jag tillstår det, närde jag den föreställningen, att någon förbinlelse mellan mig och den unga flickan skulle komma att uppstå; och redan sväfvade mina önsknivgar ur fruktans dunkla sfer ut i hoppets glada morgonland. Jag erfor nu af min följesven, att den älsk