Aftonbladet – 13 september 1842, sida 1

ISILFVER-FRUN. I Min far egde ingen rikedom, men så mycken förmögenhet, att både; han och jag, hans enda son, tycktes kunna lefva ett beqvämligt och sorgfritt lif. Vi undveko imeådlertid alla onödiga utgifter; och då hans bushållsaktighet föga öfverensstämde med mina ungdomliga önskningar, sade han torrt: Ea oberoende ställning anser jag långt mera värd än alla egodelar, och för att vinna den, måste jag vara aktsam om min förmögenhet. Ett gammalt ordspråk säger: det är bättre att väcka afund än ömkan. Vi voro af motsatta tänkesätt och förblefvo så ända till hans död. Jag trodde fullt och fast den allmänna sägen, att min far var en verklig Croesus; jag stadfästes beständigt i denna min föreställning af en mäsgd mina stallbröder och vänner, hvilka afskydde min fars sparsamhet lika mycket som jag. Gerna hadsa jag velat förlänga mitt vistande vid universitetet, hvarest jag lefde ett ganska muntert och angenämt lif; men underrättelsen om min fars plötsliga frånfälle kallade mig hem. Trots hans tråkiga hushållsaktighet, hade jag dock älskat honom ömt; och sorgen öfver hans död öfvervägde mycket glädjen öfver utsigten till arfvet. Följaktligen uppsköt jag dag från dsg undersökningen af den bortgångnes papper, som skulle förvissa mig om storleken af detta arf. Slutligen började jag dock denna undersökning, som medförde ett mycket oväntadt resuitat; den var snart verkställd, och jag fann att mitt arf, som min inbillning så länge multiplicerat, i verkligheten knappast förslog att tillfredsställa mina borgenärer. Jag hade ofta hört, att mycket intima vänner vid dylika tillfällen vanligtvis förvandlades till de bittraste fiender; men erfarenheten blott kan bekräfta och gifva styrka åt en så bekant och hvardaglig maxim. Min lott var