Aftonbladet – 13 september 1842, sida 1

dubbel; bländande hvit ros, af ett för mig alldeles främmande slag, öppnades dörren till eremitaget och en flicka trädde ut. För att icke utbreda mig öfver hennes fullkomligheter, vill jag blott säga, att jag blef så betagen vid blotta anblicken, att jag tyckte mig såsom fasttrollad, och icke visste antingen jag skulle anse eremitaget såsom en jordisk boning, eller en himmelens förgård, der nu en engel framsväfvade. Hennes drägt var snöhvit, och på ett sällsamt sätt sömmad och broderad med silfverstjernor, likasom för att antyda att jorden icke var hennes hem. Hon tog en vattenkruka, som stod derbredvid, och förfriskade de smäktande örterna, som stodo omkring henne; denna så menskliga handling förmådde mig, trots hennes sällsamma drögt och öfverjordiska skönhet, att tro det jag hade ett dödligt, eburu ett det skönaste väsen, som någonsin vandrat bland blommor, framför mig. Hon gick nu framom det ställe, der jag stod, och böjde vid förbigåendet sitt hufvud för mig; men förtjusniogen öfver denna artighet väckte mig. Jag var nu nödsakad tänka på fortsättningen af min resa; men under det jag frukosterade i det gemensamma gästrummet på värdshuset, hörde jag tvenne främlingar med ifver språks om en praktfull rosa unica, som nu stod i blomning uti Bentheimträdgården, Jag hade alltid tyckt mycket om blomster, och blef så mycket mer nyfiken att se denna sällsynta och vackra blomma, som beskrifningen på densamma återförde i mitt minne den blomma om hvilken jag drömt. På mina förfrågniogar visade man mig till en by, i hvars granskap jag fann en ståtlig trädgård, som till min förvåning var erdnad efter engelsk smak. Jag var förtjust öfver naturens vexlande skönhet i denna dal, omgifven af stolta klippor och kullar klädda af frisk grönska, och genomskuren af snabbilarde strömmar. Bland den samling af lysande blomster och plantor, som trädgårdsmästaren visade mig hade