Aftonbladet – 10 september 1842, sida 3

allena med dem, åt hvilka han antingen icke tro: sig vara någon lydnad skyldig, eller som icke för. skaffat sig den genom det enda medel, som förmå: densamma verka. Det värsta af allt är, att denns egensinnighet är beledsagad af en ondska och arg het, som upptändes vid den minsta gensägelse, och som då genast utbrister uti oanständiga later och ord, samt emot Prinsens underbetjening, uti all den vredesbetygelse, som dess ringa krafter kunna åstad komma. Jag vet, att han derför blifvit ofta och hår: deligen straffad, och har icke heller jag underlåtit, under den korta tid jog förvaltat detta besvärliga embete, att på det allvarsammaste beifra allt dylikt, så ofta jag derom blifvit underrättad. Prinsen har vid dessa tillfällen en eller annan gång synts nog rörd af mina föreställningar och sagt sig både finna huru illa han gjort, såsom ock att det aldrig hände utan att han ögonblicket derefter högligen ångrade hvad som skett. Men han har tillagt, att han icke vore mästare af sina första rörelser, och synes han så öfvertygad om omöjligheten att få ett sådant välde öfver sig sjelf, att jag mycket tviflar om han någonsin detsamma erhåller. Menniskans hjerta är af naturen så beskaffadt, att deruti på en gång kunna rymmas affekter, som äro med hvarannan alldeles stridande. Erfarenheten kan derom öfvertyga hvar och en, som någorlunda granstar menniskors gerningar, och lärer sålodes icke sällsynt finnas, att Hans Kong!. Höghet, som jag här ofvantill sagt vara så litet mästare af sin första rö: rolse, då hans vilja icke föjas, likväl äger uti högsta grad den gåfven att förställa sig, när sådant synes honom angeläget. Det är likväl visst, att ehuru han af naturen syhes hafva fått både hug och förmögenhet till denna last, tillåter dock häftigheten af hans andra böjelser hvarken att förställandet vacar länge, ej heller att det sker så att ju icke de, som äro vana att umgås med prinsen, kunna genast detsamma märka. Sedan jag nu omtalat Hans Kongl. Höghets fel och laster med nog vidlyftighet, änskönt jag många mindre omständigheter utslemnst, så skulle jag högligen önska att kunna blifva åtminstone lika så vidlyftig ut! uppräknendet af dess Gygder. Men af det förezsående lärer nogsamt kunna slutas, att de måste vera få. Jag kan heligt försäkra, att om jag undantager Prinsens vördnad och kärlek för sina förälirar Konungen och Drotiningen, samt dess medfödga benägenhet att tilistå och vid alla tillfällen bålla sig vid sanningen, så känner jeg icke hos Hans Kongl. Höghet någon böjelse, som kan förtjena namn ef dygd. I förstone hade jag väl trott, att han var zifmild eller åtminstone medlidande; men sedan jag ifvit varse, huru han uti spel otroligen fägnpar sig 1å han vinner, samt deremot blifrer nedslagen och .rumpen då hen förlorar; sedan jag jemväl baft åtskilliga endra tillfällen. att röna, huru litet han besymrsr sig om andras bästa och välstånd eller nöd och trångmål, så har jag måst finna mig i mitt första bopp alldeles bedragen. Dock tror jag ej heller. stt Hans Korgl. Högbet lärer å andra sidan blifva sirig: ty när det ankommer uppå hans egna behof ler hans nöjon, aktar han penningar af ganska liet värde. Mandom och tepperhet pläga gemenligen vara en hög födsel åtföljande; åtminstone skattas bristen på lessa egenskaper för mindre hederlig hos sådana sersoner, och har jag derföre sökt att erfara, huru vida Hans Kongl. Höghet af naturen vore dertill böjd. Jeg har icke haft mycken möda att röna velerspelet samt att få se prof utaf hans obeskrifliga äddhåga för allt det, som i det minsta synes hosom farligt. Om man ock skulle säga honom, att arsn endast bestod i hans inbillning, samt med kla a bevis öfvertyga honom att så vore, hvilket jag id ett visst tillfälle gjort, så är ändå intet sådant illräckligt att gifva bonom det minsta mod. Dena art af poltroneri bör jag anse såsom en följd af rinsens veklighet uti allt sitt väsende, hvilken är å stor att den icke nogsamt beskrifvas ken.