Aftonbladet – 10 september 1842, sida 3

a -—— Ä .— — O korta förbindelsen visade sig snar; fadren utpressade med dolken bekännelse af sanningen; men då den tid, hvarunder den förolämpade kan vänna sitt svärd genom den brottsliges bröst, utan att behöfva frukta något, redan var förliden, så fattade den vredgade fadren det beslutet, ait begära skydd och rätt af fursten, en Lesghier, som var berömd för sina stränga grundsatser, sina tappra bedrifter och sin djupa kunskap ide muhamedanska lagarne. Imedlertid närmade sig folkhopen. Midt ibland Muruderne gick en Tschetschenz, en ling, ståtlig man om 20 år, med det ädla ansigtet fördystradt af tvifvel och obeslutsamhet, med sammandragna ögonbryn; handen var fast knuten omkring elfenbensfästet på en vanlig dolk. Då man framförde den flyktige älskaren till fursten, föreslog denne, att han skulle gifta sig med flickar, söm han bedragit, men han teg; antingen af kärlek till en ann:n, eller, emedan han ansåg en qvinna, som af fruktan för döden tillstått sin egen vanära, ovärdig att vara en orädd Tschetschenzs följeslagerska genom lifvet. Hans tystnad gjorde fursten otålig. Rocken afl ropade han med befallande röst till Muruderne. Ynglingen tog hastigt ett steg tillbaka, mätte fursten från hufvud till fötter med en örnblick, drog den blixtrande dolkea ur skidan och mumlade någonting för sig sjelf. De Muruder, som kommit in ilandet med fursten för att plundra de tappra Tschetechenzerne, voro i begrepp att kasta sig öfver Behir, men hans blick och den i hans hand blixtrande klingan hämmade Gasis anhängares ifver. I detta ögonblick framträdde en garamal man med vördnadsvärdt utseende ur hopen. Han gick rakt fram till Behbir, samtalade litet med honom och sade derpå, vänd till Lesghiern: Straffa honora nu! Den gamle mannens röst darrade, i hans ögon blixtrade förtrytelse och hämnd; det var Behirs fader. Fursten vinkade med bhanden; likt vilddjur kastade Muruderne sig öfver