Aftonbladet – 10 september 1842, sida 1

ropade hon. E!ler äro de komne för ait taga 0oss?, Jag svarade, att allt hvad jag kunde säga hennes maj:t var, att man stridde nere vid trappan då jag passerade förbi. Detta svar kunde icke lugna hennes maj:t, och ännu mindre hennes syster iafantinnan, som låg i konvulsioner i vice hofmästarinnans armar, och ropade: Jag vill veta hvad det är, och skall bli lugnare, om ni säger mig det., De båda systrarna framställde i detta ögonblick en scen, som kunde röra det hårdaste hjerta. Jag fick af vice hofmästarinnan och de andre, som voro närvarande, veta, att infantinnan nyss börjat sin sång-lektion, då första skotten föllo, och att de närvarande derpå tillstängt alla dörrar och fönster i hennes maj:ts rum. Man gaf nu de båda kungliga barnen vatten, på det de måtie något hemta sig från sin förskräckelse, och jag och vice hofmästaxinnan började trösta dem det bästa vi kunde, och bedja dem vara lugna och i stillhet afvakta resultatet — öfvertygade båda, att på vår sinnesstyrka och-själsnärvaro i denna stund berodde de i vår vård lemnade barnens helsa och måhända lif Våra bemödanden och uppmaningar :ill. prinsessorna, att icke, vara rädda, understödda af det lugn, vi alla visade, stillade ansealigt deras fruktan, och vi satte oss alla ned aelian tvenne fönster i rummet. Bland de ånga sorgliga uppträden, som föreföllo innan vi förmådde något lugna de båda faderlösa, var elt, som gjorde ett djupt intryck på 033 alla. Darrande och djupt bedröfvad vände sig infanuinnan med tårar till Vice hofmästarionan, och sade: Ines, jag vill säga något — Ines, jag vill bedja. Vi åtföljde nu de båda barnen till drottningens Lilla bönakabinett. Vi sågo der framför oss de båda oskyldiga antopa himlen, att skydda och befria dem från de faror, hvilkas vidd då spnu var dem okänd, och vi blandade våra tåcar med deras, till stor lättnad i vår bedrölelse. Straxt derpå sade en af kammarfruarne,