är Storefar sjelf som nu sitter vid. styret. Mycken konst hade vi väntat; men sådan djerfhet dock icke. Vi vilja icke ingå i någon analys af förklaringen i dag, emedan tiden är för kort; men vi skola återkomma till densamma. Man ser häraf, att Aftonbladets artikel varit något svår att smälta. Men också är ingenting näturligare, än att det skall. kosta på att se hela tvänne månaders bemödanden, att hos allmänheten inplanta tron på ett i Aftonbladet begånget pbofstreck, skingras genom den enkla åtgärden, att vi framtagit sjelfva den inkriminerade artikeln, som skulle innehålla bofstrecket, men hvilken de allierade sjelfve noga aktat sig att kungöra. Ty det måste nu åtminstone fordras, att de skola antingen kunna visa, hvilka uttryck eller delar af denna artikel det är, som innehålla dessa grufliga bofstreck, eller också förevisa någonting annat i Aftonbladet, som innefattar det föregifna lönmordet, anfallen på Frejaredaktörens privatlif, 0. s. V. oo— Dagligt Allehanda, som ingått i en fullständig vederläggning af Sv. Minervas enfaldiga, men välmenta påstående, att en Svensk konung äger abolitionsrätt eller makt att förbjuda undersökning om begårgna brott, har dervid framdragit ett par argumenta ad hominem, som äro mycket uppl!ysande i hänseende till de devuerade bladens kända grundsats, att alltid rätta sina åsigter af en sak efter det ändamål, man för tillfället pröfvar mest befrämja egen fördel. Först erinrar Dagl. Allehanda Minervas utgifvare om det bekanta sättet att bemedla nåd i ett visst brottmål, medgifvande, att det visserligen vore beqvämast om de, sofh befatta sig med sådana nådebemedlingar, kunde till och med befria sina klienter från obehaget ått vara underkastade ransakning och dom. Vidare påminner Dagligt Allehanda om den nåmnkunniga tvisten angående tillämpningen af 4777 års bref till Crusenstolpeska målet. Då nemligen de liberala bladen påstodo, att detta bref torde tillämpas och Konungen tillfrågas, huruvida ban ansåge åtalet mot assessor Crusenstolpe böra fullföljas eller nedläggas, så invände allt hvad devueradt hette, att nämnde bref stadgade någonting mycket orimligt, emedan det innefattade en abolitionsrätt, eller en makt att nedlägga ett åtal, hvilken vore mycket viådlig för rättstillståndet. Denna träffande erinran af D.A. synes också alldeles hafva bragt Minerva till tystnad; åtminstone behöfver hon några dagar att besinna sig. — Sisom ett bevis, huruvida vi uti sistlidna Lördagens 2 af denna tidning rätt bedömt den, af andra tidningar förut berättade händelsen på Strömparterren, må anföras hvad som derom yttras i Norrköpings Tidningar. Vi införe hela uppsatsen, hvaraf man kan se, att redaktionen eljest icke nu mera, än förr, är Aftonbladets anhängare i politiska åsigter, utan tvertom visar mycken vänlighet mot Svenska Biet. Den ifrågavarande artikeln lyder så: Då det numera ej lärer kunna betviflas hvad ryktet länge berättat om en tilldragelse på Strömparterren i Stockholm, anse vi oss icke längre förpligtade att om denna sak iakttaga tystnad inför vår publik. Händelsen, att döma efter de dunkla anspeglingarna, lärer varit den, att en hufvudredaktör och en interimsredaktör, som hafva gäss oplockade med hvarandra, och derföre nu en lång, tid ploc hvarandra inför altmänbeten, tillfälligtvis träffats på parterren utmed Norrbro, hvarvid hufvudredaktören den verkligt frie, spottat sin antagonist i synen. Vare detta sagdt, utan alla omsvep. Hvad är emot detta dåd, det 8. k. Almqvistska dådet, och på hvilkens sida stannar skandalen? Om Almqvists gerning verkligen har förtjent alla dessa rop af korsfäst, korsfäst, som blifvit höjda, så lät han dock sitt stridssätt föregås af en åtvarning; icke så antagonisten; utan varning anföll han sin motståndare — men med hvilket vapen? — Råhetens! -— det är för litet sagdt, ty råheten vädjar till styrkan af sin knytnäfve — endast den ilskna, men på samma gång vanmäktiga kärringen, har man någon gång, ehuru sällan, hört gripa till de vapen, hvaraf den verkligt rie begagnat sig. Utan att dela Aftonbladets poitiska tänkesätt, kan man dock ej frånkänna det ett visst lugn och en stor hofsamhet i sina beteenden. Då uppmaningar från Freja och Biet utgått tilllandsortspressen att gifva offentlighet åt allt, hvad deansett vara graverande för Aftonbladet, har man dock ej hört att detta sednare manat till ett dylikt Clamamus för att se sina motståndares misstag spridda. Men landsortspressen — åtminstone den sjelfständiga — inser nog ouppmanad hvad den bör göra, och inga sådana tilldragelser, som förtjena en större offentlighet, derföre att de bidraga till kännedomen om deras verkliga karakter, som föra publicismens talan, lära undgå att af dem relateras, och bland dem räkna vi åtminstone den. verkligt fries dåd. Biet tiger ännu i denna sak — men hvarföre tiger Biet? Är Aftonbladets förmodan då sann, att Biet ärnar med sig inkorporera Freja? Har då Biet glömt, att det hittills blifvit ansedt som: Primus inter pares den förste bland de konservativa, och att dessa intet haft deremot att invända, så länge Biet följt billighetens vägar. Men tvifvelaktigt blir ARR RT TE TT nn nn nn