mv ———— -— — — x—— Carl Augusts. Det första påminde om en man med mera snille än hjerta; det sednare om en erson med mera hjerta än snille. Vid det första ställe reflekterade jag så här: I alla tider tager förståndet ut sin rätt; men ve det förstånd, som leder sig sjelf och andra på afvägar. Toll var, ehuru utan anornas öfverflöd, den siste svenske aristokraten, och vid hans graf firar personlighetsprincipen sin triumf. Hade Toll egt mindre snille och mera hjerta, så hade han varit en stor man. Nu blir han det ej, men väl en märkbar historisk, om hvilken man skall beklagande säga: ätt han i det godas utöfning mera kunde än ville. VE få dock, med allt detta, icke gilla det klander, som lsgrat sig öfver Tolls minne. Att han lefde uti en förvänd tid, är icke hans fel, äfven om det skulle göra hans minnes olycka. Att han var barn af sin tid, må icke läggas honom till JastHan var dock en man, som i vår tid, och således med förändrad riktning, skulle behöfvas! Säkert är, att ingen lemnar, såsom han, så många sörjande vänner efter sig — utan att hafva haft förtjenster. — — Vid Carl Augusts monument tänkte jag återigen! så här: Om prinsar hafva någon säker lycka på jorden att förvänta, så är troligtvis deras största att — få dö. Carl August hade en sådan lycka. Öfver honom har dock den mest poetiska vältalighet slösat sina skönaste blommor, under det den kalla forskningen frågar: hvad har han gjort? Derpå kan rättvisan visserligen svara, att Carl August Jofvade mycket, men att döden bröt hans löfte. Detta vare ett ord OM prinsen. Såsom enskild man var Carl August ett föredöme af humanitet och medborgerlighet; och derför, just derför föllo