Aftonbladet – 9 september 1842, sida 2

RR Mm omtalta himmelsfärd sade hon nu: En gång ha jag varit inne i himmelen, men jag fick ej s Gad. Dock englarne sig jag, der de flögo, ski nande genom klara moln och hade guldhbarpo i händerna. De sjöngo Fader vår, och det lä så saligt och fulljudeligt. Den svenska sierska var högst intressant, talade poesi och lekte der under med de skönaste bilder. Men i sitt bjert gömde hon mycken bitterhet, som hon sjel uttryckte sig. Dagen efter detta samtal anlände jag till Cal mar, som är en betydelsefull och (eget nog) snyg stad, änskönt att der. finnes ingen qvastx. Främlingen har bär ett fordom att studer och ett närvarande att njuta, som i få af sven ska småstäder erbjudes honom. Folket, serdele qvinznorna, äro här utmärkta genom sina söder ländska, nästan antika drag. För skönhetsvän nen torde fötterna måhända vara något för breda men jag älskar att se det sköna stå säkert, ty syndafallet är då åtminstone mera aflägset. Met ett ord, Calmar är angenämt; och ehuru någo af hvardaglighet hvilar öfver den annars Vackr: taflan, så måste man dock erkänna: att -eM så. dan hvardaglighet både talar till förståndet och hbjertat. Betrakta staden en sommarafton, d: qvällen breder aftonrodnan öfver sundet och skeppen flagga vid den klippiga stranden, hvit. stänkt af vågornas skum, FEller en Morgon soluppgången, då vattenspegeln står Orörd a vindens fingrar och Öland visar sig såsom el smycke på hafvets barm! Lägg härtill det historiska och framför allt att Calmar var Carl X:s Chartago delenda.