Aftonbladet – 8 september 1842, sida 3

j oe ANEEDOTER. En storsupare var nära döden. Han bad en vid sängen stående vän gifva honom ett glas vatten; pty,, sade han, på dödsbädden måste man till och med försona sig med sin värsta fiende.n — En skräddare, från hvilken en näsduk blifvit stulen på gatan, fastsydde, då han kom hem, en annan i fickan och lät snibben hänga ute. Derpå gick han samma gata tillbaka. En soidat, som : fattade tycke för näsduken, ville draga den ur skräddarens ficka, han ryckte derpå, men det gick icke, ännu en gång, ändå icke. Då såg skräddaren sig om och skrattade. Din hundsfott! utropade den förargade soldaten, som märkte skräddarens knep, och .gaf honom en dugtig örfil, skall du narra ärligt folk! — En grefve, af ett gladt och skämtsamt lynne, hade en mycket Jat betjent. Då han en gång vaknade midt i natten, hörde han denne, i rummet utanför hans sängkammare, sucka och säga: Ack, om jag bara hade en enda droppa vatten! Då han flera gånger, under jemmerligt pustande, upprepade dessa ord, drog grefven på klocksträngen. Betjenten steg upp och frågade hvad grefven befallde. ,Skaffa mig ett glas friskt vatten. Betjenten måste beqväma sig att gå ända ned till en brunn bakom den vidsträckta trädgården, för att hemta vatten. Då han kom upp med det, sade grefven: Nå, drick nu, efter du är så törstig.s