Aftonbladet – 7 september 1842, sida 3

ningen redan inbrutit, inkom en landstrykare och begärde blifva biktad. Nå, frågade presten, phvilken har hittills varit din hufrudsynd? — Jag stjäl, ärevördige! I detta ögonblick drager han obemärkt klockan ur prestens ficka. Så skall du icke säga,p tog den andlige åter till ordet: da skall-säga: jag bar stulit. — Ja, ärevördige herre, jag har stulit! — Om jag skall kunna förlåta din synd, så måste du gifva ägaren igen det stulna. Hvad har du; då stulit? — Ett fickur, ärevördige herre. Jag skall gifva er det. — Nej, jag vill icke hafva det. Du måste återgifva uret ås dess rätte ägares — pJa, ers ärevördighet, det är just konsten. Den rätte ägaren vill icke hafva det. — N3, då kan? du i fuds Damn behålla det. Jag gilver dig härmed utan betänkande. absolution. Syndaren gick... Om en stund skulle presten se på sitt ur, men märkts snart, ärren utan ur, kvad klockan var siipen. — En bonde gick öfser vexelbron i Paris och såg alla krambodar fulla. at varor; blott i.en Fexlarsbod såg, han. ingenting. Han var nyfiken och frågade vexlaren: Hvead har kerrn att sälja? — Å snehufvuden, min vän,, svarade vexlaren, som höll bonden för en enfaldfig stackare. Nå, svarade bonden, ni måtte hafva förträfflig afgång; ty jag ser, ni har blott ett enda qvar.p — En stackars äkta man misshandlades ofta af sin elaka hustru. Stundom gaf hon homom till och med stryk. Hans vänner gjorde nrerr af honom derför och bådo honom, att han åtmidstone en gång skulle visa, det han vöre herre isitt hus. Hastfan var en dag så ursinnig,att hennes fen såg sig nödkad att krypa uter-ettsbord.. I detta ögonblick hörde Kon några vänöers röster i förmakot.! Nuipesvot hon sin msn att genast korama fram. Nej,p ropade han triumferande, jag går: prompt icke fram! Jag skall väl on gång visa, ett Jag är hörre i mitt hus. ag HT — Tobeken infördeg först undor kurfursten Frairilk Wilbelms regering,i By3ndecburg, Man: höll den för mycket skadlig, så oi pregtsröe till och sed på predikstolen ifrade emot den och kallade dan ett-förspel tilk helvetets eld. , En neger, som en sång följde kurfursten på jagt, bjöd en bonde en pipa tobak. Nej, tack nådige herr fen,) svarede denne ösmjuk och rädd; jag äter ingen eld.v