Aftonbladet – 7 september 1842, sida 1

igarne, som utgrenade sig åt alla håll, till de romantiskt belägna byarna omkring, strömmade tallösa fotvandrare ur staden, för att uti naturens sköte och under landtliga nöjen njuta den sköna pingstdagen. Alla värdshus voro festligt smyckade med späda qvistar, förstlingen af vårens grönska, och öfverfyllda hyrvagnar förde den njutningslystna mängden till aflägsnare landtställen. Öiver allt var lif och rörelse och från alla håll hördes musikaliska missljud. De ihåligt Jjudande positiven öfverröstade den skrä!lande klarinetten, och den förstämda harpan surrade till. en tungblåst, hes flöjt. I sin förstämdhet hade Ludvig drifvit på sin häst allt hvad den kunde springa, och snart voro vi ur detta kaos. Vid bör an till skogsparken stego vi ur och vandrade fram under den inbjudande svalkande skuggan. Solen lekte uppr värmande på trädens täta kronor och framlockade en balsamisk, vederqvickande lukt ur biaden. Decbefjädrade innevånarne hoppade och qvitirade på de späda grenarne i vårglädjen och blott i fjerran hördes ekot af musikens försvin nande toner. i Ludvig, den eljest så inspirerade och vältalige Ludvig, var nu utan deltagande och sluten för naturens skönheter. Andtligen, då vi en stund gått tigande bredvid hvarandra, fattade han häftigt min hand -och sade med rörelse: Ännu några veckor, och vi komma att skiljas för en lång tid, kanhända för alltid. Straxt efter mitt bröjlop förer mig min nya beställning till fremmande länder, och jag måste öfverge vänner som älskade mig, den sköna krets, i hvilken det lyckades mig att svinga mig upp ifrån den obekanrte, fattige adelsmannen till en verkningsrik ställning. Min fästmö förtjenar i rikt mått den aktning man hembär åt hennes förträffliga egenskaper, hennes bref andas en engels ädelhet och ömhet. Men hennes anförvandter, de högsväfvande inflytelserika hofmännen rycka mig ur