Aftonbladet – 7 september 1842, sida 1

SÅNGERSKAN. Min vän gällde för ett lyckans skötebarn. Han var förlofvad med en rik och för sin skönhet mycket omtalad aritagerska från landsorten och afundad af de tallösa friarne till den intagande baronessans hand. Af naturen utrustad med snille och talanger, hade han tidigt förvärfvat sig en förmånlig plats; hans yttre älskvärda och intagande sätt understödde ett hastigt avancement; han var jurist, och den diplomatiska bana, som nu öppnade sig för honom, lofvade honom dessutom lysande utsigter för framtiden. Ludvig hade kastat sig på en kanape; rullgardinerna voro nedfällda och utstängde helt och hållet den varma vårsolens strålar från det prydliga gemaket. Han höll en öppen bok handen, men innehållet tycktes icke fästa hans uppmärksamhet. Tvenne smidiga jagthundar ligo på mattan vid hans fötter och sågo nästan sorgset upp till sin husbonde, som i dag var så .njugg, på de vanliga smekningarne. Han bad mig vara välkommen, då jag trädde in, och ehuru ban för mig sökte dölja sin sinnesstämning, , märkte jag dock förändringen på hans eljest så glada ansigte, och de mörka mole, hvilka någor tid fördystrat min väns lyckostjerna. Han afslog i början mitt förslag, att taga en promenad i fria luften, den sköna pingstmorgo. nen; jag lyftade upp gardinerna och visade honom naturen i hennes morgonprydnad. Från den . närbelägna kyrkan hördes klockernas ljud, inbjudande till bön de fromma, hvilka äfven, högtidsklädda och andaktsfullt stämda, i långa rader palkades templets portar. Ludvig sprang nu upp med en bäftig rörelse, befallde fram sin ka briolett, och då hundarne sågo honom laga sig till att gå ut, voro de med elastiskt språng uppe från mattan och hoppade under glädtigt gnäll omkring sim herre. Vi foro till den närbelägna skogsparken. På