Aftonbladet – 7 september 1842, sida 1

min lyckliga verknpingskrets; det är deras ärelystnad, som kastat mig in på politikens slippriga bana. Det förefaller mig, som jag såg en afgrund öppnas för min framtid, der fiendtliga demoner rufva under den bländande ytan, under det en herrligt doftande rosengård blomstrar för mina ögon och milda sefirer omsväfva mitt vemodsfyllda bröst. Han släppte min hand och strök sig öfver pannan och en djup suck framträngde ur det presada bröstet. Jag förstod icke min väns dunkla tal, och var nästan färdig att bli ond på honom, honom som lyckan framför andra tycktes vilja gynna, och som eljest med en sådan säkerhet och takt funnit sig ialla lefnadsförhållanden. Vi hade imedlertid kommit in i det tjockaste af skogen, och nu hörde vi på något afstånd afbrutna ljud från ett gladt sällskap, och när vi lyssnade uppfattade vi då och då några toner af en vacker qvinnoröst. Ludvig blef uppmärksam vid dessa ljud, och ju närmare vi kommo, ju tydligare vi kunde höra sången, desto mer stegrades hans spänning; hans blick stirrade åt det håll, derifrån tonerna hördes, och han ilade, utan att stanna, gångstigen framåt. Snart öppnade sig för våra ögon en litea plan i skogen och der, i skuggan af en ståtlig bok, satt, i det höga, svällande gräset en smärt flicka af omkring aderton år och band på en krans af fältblommor, under det hon med en röst, klar som on silfverklocka, sjöng en sång af ett intagande, men vemodsfullt innehåll. Den bländande, hvit2, enkla klädningen nedföll i vida veck på den dunkelgröna matta, naturen utbredt, och: rika klasar af blonda lockar omsväfvade det fina ansigtet. Vid Jjudet af våra steg slog hon upp sina ögon och de strålade hastigt af eld och lycksalighet, då de mötte Ludvigs; liksom genomträngd af ett elektriskt slag, flög hon upp och kastade sig med utrop af förtjusning till hans brögt; icke med älskarinnans passionerade ut