Aftonbladet – 6 september 1842, sida 1

Blåser det inte? frågade en annan. Nej — det skulle jag inte tro, svarade Har dy, innerligt önskande att han kunde öfvertyga sig om motsatsen, ty han satt mära dörren och höll nästan på att blåsa af stolen. Ah, det klarnar snart upp igen, sade Mr Percy Nozkes med en försäkrande ton. Ja, helt säkert, utropade kommitteen enstämmigt. Det är otvifvelaktigt,, inföllo de öfriga medlemmarne af sällskapet, hvilkas uppmärksamhet var för det närvarande helt och hållet fästad vid, bestyret att äta, skära för, dricka vin och dylikt. Machineriet arbetade häftigt och satte fartyget i en ganska känbar skakning. Maten på bordet började äfven deraf få sina känningar och blifva, hvad man kallar orolig. Ett stort, massivt stycke kall fårstek dallrade likt blancmanger, den respektabla oxsteken syntes hafva fått konvulsioner ; och några tungor, som VOro serverade på ett något stort fat, utförde de mest förvånande evolutioner, slängande hit oeh dit, likt flugor i ett omvändt vinglas. Konfekten hoppade och skuttade öfver bordet, och alla försök att få den att hålla sig qvar på fatet uppgåfvos slutligen såsom fruktlösa; och dufpastejerna sågo ut, som om fåglarne, hvarmed de voro fyllda och hvilkas ben konstmessigt stucko fram ur skorpan, ville börja att sprattia och dansa med dem. Bordet ryckte och for lik en feberaktig puls och dess fötter började göra små battemanger — med ett ord, allting syntes hylla muvemangsprincipen. Bjelkarne i salongstaket syntes vara enkom ditsatta för att skaffa folk huf