Aftonbladet – 5 september 1842, sida 2

Kom vi-impla-an-de-e skepp, kom att vaagga-a De-e älskande, slumrande — — Här afbröts sångaren af ett det hiskligaste och mest genomträngande skrik från en af de öppna bylttorna vid bjulhuset styrbords. Mitt barn! skrek M:s Fleetwood. Mitt barn! det är hans röst — jag känner det.n Mc Fleetwood, åtföljd af en hel hop herrar, rusade åt det håll, hvarifrån olåten hördes och eit utrop af förskräckelse uppgafs af sällskapet, hvars fullkomliga öfvartygelse var, alt den lilla oskyldiga stackarn bade antingen fallit hufvudstupa i; vattnet, eller med sina ben fastnat i maschbineriet. Hvad i Jesu namn har händt dig?. skrek den förtviflade fadren, då han återvände med barret i sina armar. Aj, aj, aj, aj, aj!v skrek den lilla olycksfågeln Igen. Hvad är det åt dig, lilla du? frågade fadern ännu en gång — under det han hastigt drog af honom nankinsrocken, för att försäkra sig om barnet hade ett enda helt ben i behåll. Åh — åh — åhl — Jag är så rädd. Hvaröfver då, min lilla gosse? — hvaröfver då?, sade modern, smekande det söta barnet. Åh, han har grinat så rysligt åt mig,, skre gassen, som höll på att återfalla i konvulsioner vid blotta minnet deraf. Han — hvilken?, frågade hvar och en, skockande sig kring gossen. Jo, just han der,, svarade barnet, pekande på H:ydy, som visade sig mest deltagande af dem ajlesamman. Det verkliga förhållandet blef nu klart för hvar och en af de närvarande, med undantag af FleetWoods och Wakefields.:! Den der upptågsmakaren Hardy hade, i enlighet med sitt förut gifna löftes-fört barnet tillcen afsides del af fartyget, och genom, att plötsligt visa sig framför det med de mest ohyggliga ansigtsförvridningar ochZgri