Aftonbladet – 3 september 1842, sida 2

ntressen och Danmarks enhet såsom stat, med sodt samvete kan samtycka till dem. Men om 1g således också icke kan gå in på kommittens örslag, så förefaller det mig dock klart, att i lag gäller ännu starkare hvad en aktad depuerad yttrade 1840: Något måste göras.s Viserligen har församlingen denna gången ingening annat att besluta om, än det kungliga tillkännagifvandet och kommissariens meddelande om Ständer-kommitterna; men det torde vara ulldeles oriktigt, om man deraf ville låta inskränka sig i att göra framsiällning om hvad, som i förevarande hänseende kan anses för högst nödvändigt till statens betryggande för framtiien. Visserligen hafva icke, såsom 1840, petilioner inkommit till församlingen om ett friare ordnande af våra samhälls-förhållanden; men 0nekligen har folket full anledning och befogenhet att låta bli att peiitionera, sedan det sett, att, såsom en följd af den rörelse, hvilken då herrskade, båda Ständer-församlingarne förelagt konungen folkets önskningar om en friare statsförfattning. Folket hade fullkomlig anledning, att icke nu uttala sig i denna riktning, i alla händelser icke förrän det erfarit hvad beslut regeringen, i sin vishet och kärlek till fäderneslandet, tagit, rörande Ständernes andragande; folket har goda skäl till den förutsättningen, att i båda församlingarna skola finnas män, hvilka, lika varmt som de varmaste bland folket, äro genomträngda af medvetandet om benofvet af en större utveckling af våra samhällsförhållanden. Folket har således god anledning, att icke ingifva några petilioner, och jag behöfver derföre icke lägga vidare vigt på den omständigheten, att petitionerne kunna gifva anledsing till en söndring bland folket, hvilken man helst bör söka undvika, och som är föga önsklig, emedan sannolikt de fleste embetsmin, på grund af reskripter och andra föranstaltanden, skulle finna betänkligt att deltaga i petitionerna. Jag tror följaktligen att vi, utan hänseende dertill, att icke någon speciel motion i denna riktning blifvit församlingen förelagd til! afgörande, omsorgsullt böre undersöka och hos regeringen begära, att hon måtte föranstalta om hvad som kan anses nödigt för statens behof. Vi böre ihågkomma, att under de lugna dagarna bör man tänka på de oroliga; minnas att! rörelsen, om den också för närvarande är mindre synlig, dock är långt ifrån att hafva blifvit trängd tillbaka, att den, då tillfälle gifves, plötstigt kan brusa upp, och hvad som då sker, blir snarare tillfälligbetens än vishetens verk. Ej heller bör det lemnas obemärkt, att de Holsteinska Ständerna, som förut icke framställt begäran om en friare författning, under deras nu varande sammankomst med mycken bestämdhet uttalat sig derför; men nu tror jag, att de: anstår oss, att icke låta Holsteinarne stå ensamme då det gäller en vigtig sak, hvari vi kusna sammanstämma med dem; ty det ligger visserligen i Ständerförsamlingens välförstådda intresse, att, så ofta som möjligt, sluta sig tillsamman, då det är fråga om gemensamma angelägenheter. Men framför allt må vi icke förgäta de ord, som finnas i den Köpenhamnska petitionen 4840: matt hela vårt hopp hvilar på Konungens lif, och att ingen vet huru länge ett menniskolif räckerk; icke glömma, att om döden skul:e rycka bort Konungen, Kronprinsen och Prins Fredrik Ferdinand, utan att någon af dem efterlemnat manliga arivingar, är det i hertigdömena en mycket allmän mening, om den också icke är den öfvervägande, att den närmast arfberättigade, åtminstone till en stor del af hertigdömena, är den nu varande ståthällarens proder, Hertigen af Augustenburg; icke glömma, att Danmark aldrig kan gå ia på denna åsigt, och att således, i fall händelsen inträffar, en inveckling kommer att uppstå, ur hvilken utgång endast synes möjlig på ettdera af de tvenne sätten, antingen — det Gud förbjude — genom ett inbördes krig — eller — hvad som är lika bedröfligt — genom ett maktbud af utlänningen. Med denna framtid för ögonen, denna efter min öfvertygelse mycket mörka framtid, kan jag icke rösta för de föreslagna Ständerkommitteerna, och jag ämnar derföre votera ett bestämdt nej, under den åsigten, att deri ligger ett rakt vidhållande af Ständernas förra förslag om friare statsformer. Jag förbehåller mig imedlertid, i fall församlingen skulle gå in på kommittens förslag, att få föreslå ett amendement, hvilket bufvudsakligen skall gå ut derpå, att Ständerkommitteer skola kunna bildas för det enda ändamålet, att taga rikets författning i öfvervägande i de tvenne al mig framställda hänseenden, och att deröfver afgifva betänkande. STOCKHOLM den 3 Sept. 201. IRF 9 TT Mossa nana