Aftonbladet – 1 september 1842, sida 1

(Insändt.) Till theologie doktorn, m. m., herr Å. Z. PETTERSON, vid underrättelsen om hans dotters, fru MARGARETHA HoLMQViISTS död. Uti den svarta, fladdrande talåren, Och krans utaf cypress kring gulnad tinning, Sig sorgen sänker på ett haf af dimma Till jordens rund och ritar svarta tecken På hvita bladen uti ödets bok. Hvem är den mäktige på lifvets höjder, Hvem är den lycklige i lifvets lustgård, Som skulle kunna träda fram och säga, Att sorgen aldrig gästat i dess tjäll? OQO! der ett känsligt menskobjerta klappar Inunder yppighetens eller nödens Olika drägt, der klappar äfven sorgen En eller annan gång på hjertats dörr Och tränger våldsamt in uti dess kamrar. Till dig den äfven trängt och mer än en gång, O, gode herde! du, hvars sköna stämma Her, ljuf och mild som fridens Eolsharpa, Mång tusen gånger vaggat den till sömns I ett oroligt, fridlöst menskohjerta. Men kanske har den aldrig visat sig Så bitter såsom nu, kanhända aldrig Dess törne sårat såsom nu ditt hjerta, Det hulda fadershjertat, der de kära, De dyra bilder utaf barn och maka Stå outplånligt tecknade med elddrag. Din qväfda suck, din sänkta blick bevittna Att djupt du känner svedan af det sår, Som ymnigt blöder efter sorgens dolkstygn. Hon är då borta, hon, den älskansvärda, Den ticka, som med gratier i ringen Framdansade så glad på lifves bana, Din ömhets föremål, ditt ögas tjusning, Din lyckas och din kärleks asommarbarnv.