Aftonbladet – 1 september 1842, sida 1

Af hennes bortgång; stödjen mildt hvarandra På lifvets väg, som nu beströs med törnen. Tre söner återstå, må de förljufva Er lefnads afton, må ej stormen rycka De unga telningar från fadersstammen, Men de bli trän, i hvilkas milda skugga J en gång slumren in från lifvets mödor! Och han, den moderlöse, som er dotter Qvarlemnat, denna pant af hennes kärlek, Må han få lefva, må han likna henne, Som gick så tidigt bort från son och make, Föräldrar, bröder, barndomsvänner, allt Hvad som var kärt och dyrbart för dess hjerta, Och nu, du gode herde! när du vandrar Allena med din sorg och dina minnen, För att få ostörd, osedd gjuta ut Din bittra smärta i naturens sköte, Må i de gröna trädens milda susning Och uti böljans sqvalpningar mot stranden Du höra rösten af din ljufva dotter, Som hviskar: Dyre fader! glöm mig ej! eMen torka tåren bort, ty — jag är lycklig. WILHELMINA.