Aftonbladet – 1 september 1842, sida 1

Att söndertrycka saknans tår och blicka Mot himlens rymder, der du återfinner Din dotter, !yst utaf en evig sol Och smyckad med en evig vårdags blommor. Dock — såret blöder och naturen tar Med våld sin gärd utaf ett känsligt bjerta. Väl mannens starka själ är van att brottas Med ödets stormar, men naturens band, De milda, ljufva, som försötma lifvet, De slitas icke utan bitter smärta. Och derför nu du sjelf behöfver tröst, Ehuru förr du tröstat tusen andra. O! om uti din sorg det är en mildring Att alla dela den, att alla lids Utaf de själens marter, dem du söker Att dölja för hvar blick, att alla bedja Om lugn och kraft för dig till ljusets Fader; Om detta är en tröst, hur bjertligt gerna Den egnas dig af alla, alla dem, Som någonsin i helgedomen hörde De ljufva nådens ord från dina läppar. Snart till din boning, der du ensam suckar, Du ser din ädla maka återvända, Så rik på saknad och på bittra minnen, Med helsniogar så ömma, ack! — de sista Från henne, som du hoppades få sluta nnu en gång intill ditt fadershjerta. Från heone, som så gerna ville sofva Den långa sömnen här, der far och mor Och bröder kunde fälla saknans tårar På hennes stoft... o! äfven denna tröst Förnektes eder, sörjande föräldrar! Men j han svurit inför Gud att dela Hvar lifvets glädje, att gemensamt bära Hvar lifvets börda. — Glädjen. som hop skänkte Den hulda dottren med sin barndoms joller Och med sin ungdoms fägring och behag, Den har j delat; delen äfven smärtan