Aftonbladet – 1 september 1842, sida 1

— —— —— — — —— .X7i 7 — .vo— ——— sse—— Ej trodde du, när du med fadersglädje Och fadersstolthet sakta ledde henne Till altarrunden i Sanct Jacobs bögchor, Att viga henne vid dess bjertas älskling, Att inför Gud och menskor skänka henne Åt honom, som hon valt till stöd i lifvet. Ej trodde du, att innan året flyktat, Ren döden skulle stå med Iyftad lia Utöfver detta myrtenkrönta hufvud, På hvilket du välsignande lagt handen, Nedkallande Guds frid som prest och far. Ej trodde du, när kärleken och våren I stilla täflan strödde fridens, hoppets Och glädjens rosor för din dotters fötter, Att saknaden snart skulle stå och kasta Sin mörka, tårbestänkta minnesblomma Bland höstens astrar på den huldas graf. Du hoppades... dock hoppets ljufva hviskning På menskospråk ej öfversättas kan. På himmelskt tungomål dess Engel talar Och outtömliga dess löften äro. Säg hvarför, hvarför svika de så ofta? Det vet blott Han, som ofvan stjernedömen Omblandar lotterna i ödets urna, De mörka och de ljusa; endast Han Vet hvarför mången leende förhoppning, Som gjort vår sällhet, tysar bort och dör, En blomknopp, vissnande på moderstängeln. Ett hopp dock finns som aldrig än bedrog, Som aldrig bleknar bort i lifvets stormar, Hvars ankargrund är fast som Hälleberget , Hvars fackla lyser än i dödens natt. De! är odödlighetens bopp, det dyra, Det saliggörande, om hvilket du Inför din hjord har talt så många gånger, Hänförande och skönt som du blott talar. Och säkert detta ljufva hopp dig lär Att bära sorgens tyngd på manlig skuldra,