Ack! väl är det Jjuft, att i skuggan af linden få kyssa en flicka med rosor på kinden och hufvudet luta mot liljehvit barm; men att så i evighet sitta, vi tvenne, hon ledsnar vid mig och jag tröttnar vid henne och luften i stugan blir instängd och varm. Och derför i vingarna fattar jag tiden, liksom i baletten bergskotten sylfiden, och lindar om smidiga medjan min arm, och gör så med vestan en ronde omkring verlden långt bort från den ängsliga murade härden, som gerna för min sku!l må ramla af harm. Ej längre jag trifs, att i spiselvrån sitta med dörren på glänt och i vindögat titta på verldenes gång, som en fågel i bur, min själskraft förlamas och bjertblodet bleknar, och märgen förtorkar och jernviljan Veknar, af tvinsot förtäres min fria natur. Nej! ut, att i ödenas vexlande skiften gå öppet och framåt sin bana till griften och ej någon fotsbredd ens vika derur; mig lyster ej krypa för makten, ej tigga om ära, ej smickra de stora, ej ligga som kattor vid nådenes dörrar på lur. Mitt sinne jag vill i den fräsande bölja, likt svanen de glänsande vingarne, skölja och flyga i kapp med det brusande haf; bekymren och sorgerna önskar jag skingra; — jag vill ej, som masken, i stoftet mig slingra och kräla i jorden, och lefva som slaf! När vårsolens flamma sig nästa gång tänder och vågorna skumma mot isfria stränder, som Aron, jag fattar min grönskande staf, tar afsked af hemmet och glömmer förlusten al flickan, jag lemnat — och ilar till kusten och lossar min drake och seglar utaf, Det qvalmiga lugnet ej mer mig behagar, det slappar mitt mod och min styrka försvagar, och tiden den blir mig enformig och lång; — och visst äro träden och blommorna sköna, men mot Oceanen, den svallande gröna, är skogen för inskränkt och dalen för trång. Långt heldre på skurade däcket jag sitier och bländas af sprittande guldfiskars glitter och ler åt najadernas luftiga språng, ser sjödruckna nymfer med skafgräs om pannan, som vällustigt dansa och famna hvarannan, och hör på de hvirflande vindarnes sång!