Aftonbladet – 31 augusti 1842, sida 3

Huru härmed förhåller sig, så är säkert, ati furstinnan Sophia nedsjönk vanmäktig, och Tar. jel ropade, då han öfvertygat sig Om Assatianis död: O Gud! svår är min skuld De, som e sände honom, tydde de:sa ord såsom en bekänaese om hans delaktighet i brottet; men det, som sedermera skedde, måste öfvertyga dem om furs! Tarjels tankar derom. — yUpplyften min broders lik! ropade han till sitt följe, kastade sig upp oå hästen och tog sin halfdöda maka framför sig. Uadan, förrädare! ropade han till Mamias förmyndare, som nalkade-, och då metropoliter ville intala honom, att ban kunde lösa honom från den ed, han svurit Assatiani, svarade han med af vrede nästan qväfd röst: der, som på korset höll allt hvad han lofvat, kan icke gill: edens brytande, och du måste tala isatans, mer icke i Frälsarens namn! J ären förrädare, mer jag har brutit mitt ord, och ve min slägt! Mec dessa ord begaf han sig på väg till Askani, för de, utan att rida till Usurgeti, sin maka och As satianis lik hem till Mingrelien samt begrafd der ståtligt det sednare, liksom om det varit han söttslige broders. Den unge Mamia beledsagad honom ända till gränsen. Furstinnan Sophia li under hela sin lefnad hvarje vecka hålla en sor gezudstjenst för Assatiani, hvilken hon misstänk för förräderi, men som sjelf fallit offer för der svartaste list. AÅAssatianis hastiga död skakade Gurierne så häftigt, att det blef för Mamia lät! att utan strid bemäktiga sig herraväldet öfve! 2ela landet; men för Tarjels slägt voro följder na af hans död ej så lyckliga. (Slut.) — VA . RODRIK. Må frit den, som vill, efter högheten fika och högljudt om menniskors dyrkan predika och sitta för gunsten, som hundar för bröd, knäböja för våldet, de svaga förtrycka oeh hånle i mjugg åt den armes olycka, som gamle kung David vid Uriels död. Må gerna, som Delila Simson, hin håle den girige fresta med guld; och den snåle bland hopade skatter förgås utaf nöd; en gång, när att samla han icke mer orkar, försmäktar hans tunga och gomen förtorkar a törst — och dukaterna bränna som glöd,