Aftonbladet – 31 augusti 1842, sida 3

tande emellan samtiige descendenterne af stiftarin. nanr, syntes svaranderne förfalia till ett intet, enäj rättelse tozes af stiftelsebrafvens ordalydelsa och bok stafliga innehåll, som tydligen förmådde, att egendo marne just skulle vara komne i dottrens band, der est genom hennes död någon delningsrävt till god sen skulle för stiftarinnans samtlige descendente: uppkomms; att fideikommissnaturen å Ljung oct Steninge expirerade ej derföre, att stiftarinnan si stadgat, enär fideikommissbrefvet derom ej innne höll någon allmän bestämmelse, utan derföre, at hon insatt endast sine manlige afkomlingar till fidel kommisserier och att dessa manliga afkomlingar e, mera funnos i en aflägsnare led, hvilken bändelst stiftarinnan ej förutsett och för brilken hon af hvac orsak som häldst icke funnit godt att serskildt för ordnande meddela; att, såsom käranderne anmärkt, öreskriften om egendomens skiftande visserligen voro uti 4:sta och 2:dra testamentspunkterne oskiljaktig från föreskriften om fideizommissegenskapen: upphörande, men ifrån bägge dessa föreskrifter vore också lika oskiljsktlig derss begynnelseperiod eller sjelfva grunden för hela stadgandet, remligen ait e gendomarne skulle hafva gått till stiftarinnans dotter och vid hennes död anses såsom hade de fallit i arf efter modren, enär 2:dra testamentspunkten vore tydlig deruti, att om, efter yngre sonens eller hans manliga afkomlingars död, den älire sonen, vid dott rens derefter timade frånfälle, hade manlig arfvinge, så kom egendomarnes skiftande icke mera i fråga. utan den arfvingen trädde ensam till egendomarne såsom fideikommiss; och då, i stiftelsebrefven ej något sades, huru sedan skulle gå med egendomen i fal! fidsikommissvilkoren expirerade, ansåges dera! otvunget följa, att med egendomen borde förfara: efter allmän leg; att således ådagalagdt vore, det testamentet ick2 inneböll föreskrift om egendomarnes behandling vid expirerandet af fidelkommissneturen i mera, än rätteligen ett enda fall, hvilket likil na icke vore för banden; — att, i afseende å fråaan, huruvida grefve Hans von Fersens arfvinger tunde ärfva mera, han egde? förekom, att han vari grund at fideikommissförfattningarne innehafvare af de omtvistade godsen, och att svaranderne, såsom hans enda lagliga arfvingar ock vore berättigade ett efter honom tillträda samma gods, ssmt dem äga och bebålla, I kraft af stiftelsen och gällande lagar, 1686 års testamentsstadga och 1810 års Kongl. förordning, sngående rättigheten att stifta fideikommiss; — att om särsnderno ville tillvinna sig egendomen genom någon lag som gällde åren 1747 och 1748, samt var af annan reening och grund, än de nyssnämnda, det tillkommer käranderne att derom meddela uppgift; men att imedlertid de kända legrum och derpå grundade prejudikater ej torde sakna ogenskap att skydda svarandernes rätt, i förevarande fall, der sjalfra stiftelsebrefven icke innehöllo annan föreskritt till efterrättelse vid tvistefrågans bedömande, samt 17534 års leg, som icke upphäfde testamentsstadgans föreskrifter i det nu ifrågavarande afseendet, medelst sättande af andre bud i stället, derigenom för tvistenas afgörande blifvit uti egne stadganden otillräcktig och förthy jemväl efter den af käranderne åberopade Kongl. förordningen den 5 April 4739 underkastad jemnförelse med yngre lag, hvilken i detta mål vore Kongl. förordningen af år 1840, den der syntes af så god och kraftig beskaffenhet, som lag möjligen kunde blifva, då den funnes öfverensstämmande med de åsigter i lagstiftningen, hvilka gjort sig gällande både i äldre, sednare och sedånaste tider; och hafva svarsnderne, som på sålunda angifne grunder bestridt käromålet i hela dess vidd, för öfvigt, i afseende å vederpartens yrkande, att jemväl Je å godsen befintliga lösören och inventarier borde så till delsing emellan grefvinnan von Fersens aftomlingar, tillegt cch enmärkt: att sjelfva testamentsförfattningen utvisade, dels ett första fideikxommiss-innehafvaren erhållit dessa lösören i afräkning på lösörearf efter modren, dels ock att någon öreskrift destomindre vore gifren eller kunde gifvas om delning af inventerierne, som det utiryckligen restämdes, att godsen efter Anta Sopktias död skulle lelas som arfvejord, hvertil berörda lösören ej kun!e hänföras, likasom de ej kunde anses utgöra sur: rogat derför. (Forts. e. 8. 8.) — UR