sta förfäkta vore ssridande emot billighet och allmänt rättsbegrepp och i tillämpning skulle leda derhän, att grefve Hans von Fersens arfvingar kunde komma att ärfva mers, än han i lifstiden ägt, samt med full eganderätt undfå gårdar och gods, som af egsrinnan år 1747 blifvit borttestamenterade med vilkor, att de antingen skulle besittas af en viss fideikommissarie, eller ock skiftes emellan samtlige hennes arfvingar. Å Uti häröfver den 27 April afgifrer exception hafva svaranderne andragit: att i 1747 års testamente icke nämndes om upphörande af egendomarnes fideikom missegenskap i andra fall, än de serskildt utsatts tvenne, nemligen: hvad Steninge gård och gods angick, att stifterinnans bägge söner grefvarne Carl Reinhold och Fredrik Axel von Fersen hade sflidit utan efterlemnade äkta manliga bröstsrfvingar och egendomen derefter tillfallit dottren Anna Sophia von Fersen, samt hon äfven blifvit död; och beträffande Ljungs gård och gods: att sonen Fredrik Axel eller hans manliga bröstarfvingar voro döda, egendomen derefter tillfallit dottren Anna Sophia, hon jem väl aflidit och sonen Carl Reinhold då ej hade manliga bröstarfvingsr; att deremot icke något funnes förordnadt i allmänhet, eller att fideikomiss-stiftelsen efter fortgång under flera generationer, expirerade, utsn utmärkte endast föreskriften uttryckligen, huru förhållas borde, då sådant fall inträffade, som bestämdt omnämndes, nemligen, att egendomen öfvergått till Anna Sophia och efter bennes död skolat skiftas, — att för bedömsndet af kufvudfrågan uti förevarande tvist, ellar huruvida något förordnande om arfsrätten funnes i fidsikommiesbrofvet gifvit, för det nu inträffade fsll, att von Fersiska slägten pi svärdssidan utginge, ansåges den sattsen, att testamenten böra tydas efter bokstefliga ordalydelsenn, desto heldre få såsom gällande entagas, som stiftarinnan uti ett den 4 Augusti 1748 gjordt tillägg til! sitt förstnämnda testemente, om en sådan tydning at sin yttersta vilja uttryckligen gjort förhehåll; — att af bokstsfliga innehållet utaf 4:sta punkten i 4747 års testamente, hvilket skulle i många afscenden vara af köranderne oriktigt citeradt, äfvensom af hvad stiftarinnan, gerom sitt i första afdelningen af omförmäldte den 4:sta Augusti 4748, gjorda tillägg till fideikomiss-stiftelsen, förordnadt, (nomligen, att, i fall hennes son, Carl Reinhold, med eller utan manliga bröstarfvingar eflede, förr än hans bustru gref vianan Charlotta Sparre, skuila hon, så länge hon i sitt enkotillstånd förblefve, få besitta Steninge gård och gods, men efter slutadt enkotillstånd komme med Steninge gård och gods att förhållas, som stiftarinnans föregående testamentariska disposition i bokstafven innehöll), ansåges vara klart, att Stenin ce gård och gods gjordes till fideikommiss för stiftarinpans söner och derss manliga descendenter, utan något stadgande om arfsrätten dertill, när fidoikommisset i en sflägsnare framtid, efter flera generationer kunde expirera; men att deremot, om sådant inträffade redan med första generationen, dottren så väl som sönerne, skul!le i sin lifstid först njuta af hela godsets besittning och detsamma derefter skiftas emellan stiftarinnans samtliga barnabdarn, hvilket genom 1748 års tillägg blefve ännu tydligare, de uti nemligen, att den medgifna rättigheten för samtliga descendenterne af stiftarinnan, att ärfva Steninge gård och gods, skulle inträda endast i det med dispositionens bokstafliga innehåll öfverensstämmande fall, att Anna Sophia aflidit sedan egendomarne henne tiilfallit, bäldst stiftarinnan, då hon med det tillägget uppdrog fideilkommissets besittning åt ännu en med Auna Sophia samtidig och som sy nas ville, jemvårig person, innen det fick tillfalia henne cch sålunda mera, än förut, eflägsnat möjlig beten för Anna Sophias egen tillträdesrätt, väl skulle hafva, i sammanhang dermed, tillsgt, i afseende på den allmänna arfsrötten för descendenterne, att den borde äga rum äfven i det fall, att godset icke tillfölle Anna Sophia i hennes lifstiid, så framt det va rit stiftarinnans afsigt att så förordna; eller cck skulle det bokstsfliga innehållet kunna anses inre bära, att till och med efter Anna Sophias död, ebvad gen timade förr eiler sednire, Stenninge genast borde afkläda sig fideikommissegezskapen och skiltas, hvilket vora en den verkliga meningen ännu mera vidrig tydning, än den käranderne yrkade, oaktadt den förra egde ordalydelsen för sig lika myc ket, om icke mera, än den sednare, då man toge sig friheten att stympa sammanhanget af stiftelsens innehåll och till serskild för sig gällande föreskrift statuera det, som i stiftelsen utgjorde blott en period af ett helt stadgande; att i 9:dra punkten af te starmentet, der bokstefliga innehållet afstiftolseorden, rörande Ljungs fideikommiss, vore ännu klarare i den af svaranderne uppfattade mening, hade nemligen den gemensamma arfsrätten för stiftarinnanrs samtliga descendenter till Ljusgs gård cch gods, blifvit framställd alienast såsom ett alternativ emot hela egendomens vilkorliga öfvergång från Auvns Sophia till äldre brodrens arftzgare, allt under uttrycklig förutsättning, att Ljungs gård och gods i föreskrifven ordning tillfollit Anra Sophia och hor derefter sflidit, men utan någon den ringaste antydning på arfsrätten till egendomen, om den komrmme från Anna Sophia i brodrens arfvingars besittning; — att hvad käranderne anfört för att komma till den slutsats: patt efter manliga ätters utgång, dottrens död, men icke nödvändigt hennes possession af fideikommisset skulle utgöra vilkor för egendomens skif