Aftonbladet – 31 augusti 1842, sida 3

Det mulnar i luften, men ljusnar i hågen — och piper i seglen — och hvisslar i tågen och hviftar i vimpeln på bäfvande topp; i märsen jag gungar, som fordom i vaggan, på saltsjön, som rullar så doft — och i fraggan min sjöfröken badar sin vindlätta kropp. På hvalarnes ryggar min skeppsjulle hoppar så lätt som en stenget på Alpernas toppar, och yr, som på Steppen en hingst i galopp; och afgrunder glupa, som hungriga hajar, och stormarna slitas om flaggan, som svajar, och klippporna sticka som vidunder opp! När sist jag blir mätt af att svärma kring hafven och, pilgrimen Jik vid den heliga grafven, jag är af den irrande vandringen trött, jeg utandas lifvet och sveps i min flagga och vräks öfver bord att i bränningen vagga och slumrar, som barnet i lindan så sött. Mitt minne bortspolas i stormen, ty smärtan förgår, som en dyning, i sjömännens hjertan, sen liket är nedsänkt och drufvorna blödt; flygfiskar allena mitt graföl begapa och skränande stormfoglar spela mitt drapa och giriga hafsörnar äta mitt kött! BEPPO.