Aftonbladet – 29 augusti 1842, sida 2

regenten 1 THerat, Schah Kamran, plotsligen allidit. MEMOAR ÖFVER DEN FÖRFLUTNA VECKAN. Det är i sanning en ganska naiv skrifvelse den känslofulle hertigen af Bordeaux, med anledning af franska kronprinsens död, aflåtit till sin kära vän markisen de Pastoret, deusamme som eger det präktiga palatset i Paris vid Place de la Concordes. Den arme hertigen af Orleans! — utropar han — den beklagansvärde prinsen, som skulle köra ibjel sig! Låtom oss bedja för hans jä! .... Då var jag lyckligare härom året, som slapp undan med en skråma, och — tillägger han — hafva vi icke här försynens finger, denna outransakliga och visa försyn, som, då den stjelper den ena, hjelper den andra och sparat mig till den franska tronen i stället för honom, den trefallt ömkansvärde Orleans, hvars jemmerliga död vi alle så djupt känne och begråtel, Man finner, att den deltagande fursten likväl innu icke är värre förgråten, än att han kan se den guldglimmande troaen tvärs genom tirarna, och det är alltså bopp om att han icke skail förstöra sina ögon på: kuppen, om än några näsdukar skola stryka med. Se der för öfrigt den sällsynta lyckan att var: saknad och sörjd här i verlden! Huru minga äro de, hvilka en sådan tillfaller? Jag undrar, til exempel, hvem som skulle fällt en tår öfver deaspanskainfanten don Francisco, i fall äfven han, såsom eraadt var, kört ihjel sig sjelf i backarne vid Andoain, i ställe! för det han nu endast körde ihjel en åsna? Men också lemnar icke infanten någon spira ledig, och man har icke der vid lag att beklaga det hjertrörande skådespelet af en tron att taga i besittning! Hela verlden undrar hvad det egentligen är för slags mystiska förhållanden, hvarom från Ry:stand, och serskildt Sankt Petersburg, hea långa tiden glunkats. Det lärer icke kunna nekas, att något der varit sjukt, och man kan nästan misstänka hvad som heldst, när tvifvelsmålen om rätta arten af det muskovitiska rikets patriarkaliska lycka börja grassera i sjelfva den preussiska frändens buvudstad. Nigra utländska blad hafva framkastat ett oförväget ord om ,aroligheter i Polen,. Detta är annars ett ord, som icke är att narras med, och enär ryktet säkerligen icke äger någon den aflägnaste grund, är det endast så mycket mera oförsvarligt att insinuera något dylikt, som de öfriga ryktena om ryssarnes nederlag i kaukasiska trakterna med mera bekräfta sig tillräckligt, för att man icke mitie ligga sten på börda. Konungen i Preussen, — jag tror jag nyss aämnde honom — har haft otur. Han bar, som man känner, en liten ut-ega i ett hörn af Schwaitz, kallad Neufchatel, men den dyre monarken har så sällan tid och tillfälle att med sitt besök lyck-, liggöra så aflägse undersåter. Öfverflödande at nåd, har han au beslutat, att vid sin resa i Rheinorovinserna verkställa den lilla utflykten til: Neufchatel; och vederbörande i Neufchatel naturligtvis att genast göra en mängd anstalter til) den höge gästens värdiga emottagande! Konungen af Preussen är en erkänd amatör af det militäriska framför allt annat, en soldatkonung ex professo, en kzsernmonark hvarenda tum, från sporrarna upp till tscehakåpompongen, han kan, — som man tätt föreställer sig, — icke lefva eller sofva utan en tillbörlig hedersvakt vid sin dörr. Hvar skola myndigheterna i Neufchatel i hast få sig en bedersvakt att erbjuda sin konung? Man måste göra en allmän uppmaning till invånarnes loyaute. Alla, som önska deltaga i honnörsvakten för Hans Maj:t vår Allernådigaste konung vid Dess allerhögst tillämpade besök i vårt samhälle, ega tillfälle att dertill anmäla sig der och der, till hvad ända anteckningsbyråerna, på det icke för häftig trängsel må inträffa, skola vara öppna för de redobogne redan ifrån klockan tre om morgonen till elfva om qvällarna; och böra anmälningarne vara gjorda inom så och så mån3a dagar, emedan man sedan skall skrida till ett utväljande af hvar tusende man bland dem, som hafva mesta reputationren med sig., Knappast