Aftonbladet – 26 augusti 1842, sida 3

PARLAMENTSVALET I NOTTINGHAM. Sedan de blåa (eller Tories) fått veta, att den ra: dikale kandidatens, herr Sturges, vänner ämnade samlå sig på torget i Nottingham, ansågo de det vara lämpligt att pröfva sin fysiska kraft. Vid den utsatta siden uppställdes tvenne kärror, de tvenne stridiga partiernes talareställningar, på torget. Kl. 7 uppstego herr OConnor och hans vänner på deras ställning, på något afstånd från de blåas vagn. Folket uppgaf genast höga bifallsrop: och de blåa förbannelser och .skällsord. Renegatpresten Stephens, som skulle understödja torykandidaten Walters val, lät: ieke--vänta på sig. Detta var signalen till: en utomordentlig remonstration. Inom få ögonblick var pastor Stephens betäckt med en skur af fragmenter af sitt eget porträtt, hvilket deradikale köpt, för att gifva honom en sådan hedersbetygelse. -Hvisslingarne och byssjningarne gjorde ett förfärligt oväsende. I detsamma visade sig herr Sturge, som haft mycket besvär att tränga sig igenom de blåas täta leder. Han önskade först, att herr OConnor skulle aflägsna den vagn, som tjenade till talareställning, för att stilla den allt mera stigande vreden hos de blåa, hvilka, till största delen fulla, svängde ofantliga påkar, med hotande miner. Herr OConnor anmärkte, att motståftidarne skulle anse detta aflägsnande för en reträtt, och ej underlåta att sjunga segersånger deröfver. Klockan 8 rusade de blåa, hvilka tydligen voro betalda,: för att göra oväsende, emot talareställniageu, i det de uppgåfvo ohyggliga skri; de läto en skur af stenar föregå det handgripliga anfallet. Förvånade ryggade Kartisterne i början några steg; men snart slöto de sig i leder och drabbningen började. Stenar, käppar, knytnäfvar, allt var i gång. Slagen haglade; inom ett ögonblick var marken beströdd med sårade. Herr OConnor nedsteg från vagnen, satte sig i spetsen för de föga manstarka Kartisterne, ordnade, hastigt som: blixten; deras falang, och återställde bataljens jemnvigt genom styrkan af sin arm. Tillbakadrifna af denna väldiga kämpe, skingrade sig de blåa. Man bade under slagsmålet kommit till hörnet af en smal gata; der öfverföllos OConnor och hans vänner oförmodadt af ae blåa. Herr OConnor, som ej var beredd på detta förrädiska anfall, kastades till marken, trettio män rullade öfver honom; han låg omkull en stund, till dess han hunnit befria sig från dem; då uppsteg han raskt, med blottadt hufvud, och marcherade modigt rakt på motståndarnes talareställning, som försvarades af påBra af de starkaste bland de blåa. Undvikande de slag, som vagnens försvarare måttade åt honom, rep han en om sender af dem och nedkaästade dem