Aftonbladet – 26 augusti 1842, sida 3

Då nu La Poigne uppdrog sin stege, undrade han litet på dess tyngd. Månne den slyngeln Fortunå haft tid att resa sig upp och hänga sig vid den; bara ban kommer hitupp, skall jag nog uppgöra räkningen med honor., : Och de ojemnförliga näfvarne upplyfte stegen och tyngden ända till kanten af muren. Ah fanl sade han nu, då han igenkände Madeleine; är det den ugglan, som gjort mig besvär! Den der morsgrisen hade:bara en qvinna att köra undan, och hans näfve var så svag, att han ej kunde komma först! .. . Hör mor, släpp min stege . .. Ni har således låtit mig draga upp er, liksom en så vatten ur en brunn, Det var dumt, det. Släpp, min bästa, och återvända på kortaste vägen dit, -hvarifrån ni kommit.n I I.det ban sade detta, försökte han att-lossa bennes händer från stegen och kasta ned henne, men den olyckligas fingrar voro så konvulsiviskt knutna omkring tågen och hennes kropp så in snärjd i dem, att banditen måste ändra sitt ber slut. aDen fan är således fastbunden vid stegen! Det skulle gå åt en timme för att få henne lös. Efter satan i en gensdarms person ej vill hafva dig, så rulla till marken på dena här sidan; dn gamla hexa. Det gör åtminstone, att man ej får tag i dig, förr än dagen inbrutit.n Förande tågen och qvinnan åt deniinre sidan, och lossande den hake, som fasthöll stegen, lät han alltsammans nedfalla af dess egen tyngd. Han sjelf -hjelpte sig ned utför -murens vinke!, som på den inre sidan gick utåt, i det han fäs!e bänder och fötter i de minsta hål och upphöjningar. Då Madeleine föll till marken, hade smärtan imedlertid aflockat Madeleine ett genomträngande rop. Äfven på andra sidan om muren hade händelserna framskridit. Patrullerna till fot och häst, hvilka tydligen marcherade efter öfverens