Aftonbladet – 26 augusti 1842, sida 2

den der rike snålguden! återtog Madeleine; men medan han mår. godt i sitt sköna rum, öka vi hvarje natt med vårt mod och våra penningar hars förmögenhet. Nog är jag bra fattige, sade Fortunei sin. ordning, men nu, då jag bättre känner yrket, vet jag knappt om jag skulle hafva den lågheten att vilja blifva rik på det sättet. Jag skulle ej se annat än blod och tårar i bottnen på hvarje fat. J begripen ingenting af den saken, allesammans, sade Bambocheur; j resonneren som min stöfvel. Ponera, att det ej mera funnes något hederligt folk, hyggligt folk, såsom hr Perrot, folk, som köpa af oss andra; kunde tullförsniliare och smyghandlare existera då? Alla de pennisgar, som nu vinnas på smuggleriet, skulle då vara förlorade; j ären afundsjuka på hr Per rots förmögenhet; j ären otacksamma och dumm2. Lit vara, att hr Perrot vinner bra på os:; ban vinner utan det ringaste bekymmer, det är sanot; han soiver och snarkar På sitt öra och göder sig af vår svett och blod, förböffligt! men det är ändock vårt intresse att göra honom rik, enormt rik. Man har förklarat det för mig Då sådana der herrar Perrot blifvit så rika, av: de äro valmän, som de säga, så arbeta de att skicka till kammaren, som de vidare säga, (det ställe der !agarne göras), någon hr Perrot ejer åtminstone en af sina goda vänner. Om då en tosing, och sådana finnas gudnås i mängd, vågar skrika på nedsättning af tullen på eR Vara, hvijket alldeles skulle förstöra smuggleriet, så börjar hela massan af herrar Perrot genast spjernw emot och visa tänderna. Genom dem hållas tullafgilterna: vid lagom höjd, så att smugglaren ran förtjena sitt uppehälle. Smuggleriet sätter hr Perrot i stånd att stifta lagar; br Perrot lagar så att lagen gynnar smuggleriet; det är blott staten som förlorar. Och, såsom hr Perrot sä ger, hvad är staten? ingen. Vi bärastekta bjerpar i munnen på hr Perrot; men derigenom är jag, den hederlige La Poigne, och vi alla säkra