lyrbara börda. Likören hälldes med varsamhet i blåsörna, hvilka man fyllde till en tredjedel, siler högst till hälften, så att de s.8o ut som ånga och böjliga pungar, hvilka jätt antogo bvad form som helst och kunde döljas under kliderne. Hvyilken olyckan, sade Tronche, att vara ijock och fet som jag! Om jag stoppade denna blåsa nedanför mitt bälte, så skulle jag, med den ma;e, min mor gifvit mig, bafva ett belt berg der; let skulle ådraga oss misstankar. Vi skola föröka den på dig. Förtriffligt! Jag trotsar den inaste tullbetjent att kunna misstänka någonting. Det gifver dig på sin höjd ett ståtligare u:seende.x Och Foörtunås bröst och mage beticktes med len tyngsta blisan, liksom med ett bröstharnesk. Fan annama sådana vadorl!) forifor Tronche. De ensamma fylla mina byxor. Se, de sitta som le voro fastklistrade. Om jag ditstoppar det rin;aste, så äro vi förlorade. Låtom oss försöka på lig; den här skola vi knyta fast vid ditt ben. Men, min gud, hvad det påssar bra! Det gör dig blott litet stadigare. Hvilken förträfflig smugglarekropp der pojken har! Man är riktigt lycklig, då naturen gifvit en tvenne sådana ben; två ben, lika hundtassar! Vi skola binda le två sista blåsorna längs efter dina armar, och å är affåren gjord. Jag går imedlertid till fruktnandlerskan vid Haut-Montrouge och säljer krusan, som blott är oss till besvär. Vi kunna få illbaka nio skillingar, och det böra vi ej försumma. Vänta mig här.x Då han återkom, sade han: aDet är en hedersmatrona den här fruktbanderskap. Hon gaf mig riktigt nio skillingar. Jag jar begagnat dem att på återvägen dricka några