Följande ur Phonix förtjenar reproduceras; anmärkningarne, rörande tillsättning af tjenster, äro af ett eget intresse. Sextonde delen af Delagardieska Archivet har nyligen från trycket utkommit, och hvad som der först möter vårt öga, är en tillegnan till nittonde seklets v. Stiernman, universitets-läraren i Upsala Carl Julius Lenström. Såsom bekant är tillegnade Hr Lenström sin Sveriges litteraturoch konst historia åt författaren af Sveriges sköna litteratur och uttalade dervid et: omdöme om Hr Wieselgrens förtjenster, som säkerligen icke af någon cpartisk jälvas. Det var således i sin ordning, att en sådan uppmärksamhet återgäldades, och återgäldades på. ett sätt, som var värdigt vänner och litteratörer. Men en annan bevekelsegrund för Hr Wieselgrens tillegnan framlyser derjemte. Hr Låenström är nemligen en ung, rastlöst verkssm författare, som icke alltid tillgodonpjutit rättvisa. Man känner huru det i Sverige blott erfordres, att en recensent nämner ett ord om compilation, imitation o. s. v., för att sedan i decennier få alla andra recensenter i Sverige att eftersäga det, och den kära allmänheten tror på echot och uttalar äfven sin förkastelsedom, genom att icke läsa den sålunda recenserade skriften. På sådent sätt har Hr Lerströms mångskrifveri och slarf varit ett stående thema, som recensenterna enligt sin förmåga varieråt, oftast med allt förbiseende af den talarg, der lärdom, det nit, som dock alltid, mer och mindre, uppenbarat sig i Hr Lenströms produkter. Hr Wieselgren har velat göra honom rättvisa, och han har gjort det. Han har i föregångna tiders solar visat fläckar, hvilka ingen tillförene sett, och har deri genom velat stäfja recensenternas anspråk på ofelbarhet ho3 en ung författare i vår tid. Också derför äro vi Hr Wieselgren tack skyldige, och i stället att här afskrifva något ur hans sakrika och varma tillegnan, hänvisa vi allmänbeten till densamma i dess helhet, i den förhoppning ait ssmma tillegnan må vara en tillrättavisning för både recensenter och allmänhet. Blott en strof vilja vi anföra: Det raska förtjenar sin lager också, syrnerligast i ett land, der vi nu vänte 46:de året på Q:dra delen af Geijers Svea Rikes häfder; 6:te året på S5:djo delen af Strinnbolms Svenska folkets historia; 14:de året på 3:dje delen af Script. rer. Sv. med. evil, samt 5:te året på 3:dje delen af Svenskt Diplomatorium o. 8. V. För öfrigt innehåller bemälte sextonde del åtskil ligt af intresse, serdeles för häfdaforskaren. Den större allmänheten inbjöds dock på mera lockande rätter i femtonde delen, och fastän dessa ej torde hafva smakat den torra historiskheten väl, hafva de så mycket bättre bekommit åtskilliga andra. Upgeför samtidigt sökte Prosten Wieselgren ett regalt pastorat i Småland och en Docent i Lund, Borgström, ett regalt pastorat i Skåne, Hr W. är känd såsom utmärkt prest och talare, såsom utmärkt litteratör och befrämjere af en af tidehvearfvets nationalangelägenheter. Han har varit flerårig docens och adjunkt vid Lunds universitet; som sädan förestått akademisk profession och utgifvit flera vetenskapliga afbandlingar, Han har haft 2:ne förslag: till theologisk profession i Upsala och förtsätter med rastlöst nit en litterär verksamhet bredvid dens ecklesiastika. Han är väl befordrad till pastorat, men till ett patronelt pastorat, gifvet honom af en enskilt man både såsom belöning för hans litterära sträfvanden och af öfvertygelse om hans stora presterliga skicklighet. Hr 8. är helt och bållet okänd för allmänheten; hvarien som prest eller författare har han ens försökt att ådsgalägga sin duglighet. En tidning i Lund, som torde vara väl underrättad, omtalar honom som en treflig man vid spelbordet och med jagtväskan. För öfrigt har han icke vid Aksdemien hållit en enda lektion under den tid har der samlat siva dubbla år. HVvilken af dessa män, W. eller B. tror väl nu läsaren blef bemärkt och belönt af regeringen! Naturligtvis W., som ej förut njutit den ringaste uppmuntran af Styrelsen? .... Nej, långt derifrån! Wieselgren fick sitta der han sitter; och Borgström hugnades allernådigst med ett pastorat i första klassen. Detta, kan man säge, är verkligen uppmuntrande för ni tiska prestmän och litteratörer,. Och hvilka sökte pastoratet jemte Hr BB? Vi vilja blott nämna Hr: Melin, författare till föråläsningar öfver Jesu lefVerne, en theolog af erkänd lärdom och en verklig pråstman. Men han reste ej till Stockholm med 6000 Rdr på fickan, gaf inga läckra middagar åt en viss Minerva och begagnade inga biskopliga krumsprång. För några år sedah var en Melin lyckligare; men decne M. var Consist. Not. i Wexiö och en Heurling godo vän; i öfrigt lik. ofvannämnde B. Han utnämndes i nåder till ett pastoret, som den om vår litteraturhistoria odödligt förtjente Sonden sökte, och Sonden bortgick från jorden, tärd af litterära vakor, utan att regeringen fästat någon uppmärksamhet vid honom. Kansnågon vid sådana fakta förneka en kammerillastyrelses till varo, så är han antingen blind, eller förhärdad. Jä sn re en RÄTTEGANGSOCH POLISSAKER.